Rättelse

Nu såg jag att det inte alls stod något om beep-testet i inlägget "Shoot me" som jag i senaste inlägget påstod. Sorry, mitt fel. Sammanfattning: konditionstest. Springa fram och tillbaka i en idrotthall. Psykiskt förödande för mig.

Långfredag:

Läser ni inlägget "Shoot me" lite längre ner på sidan kan ni se att det står något om ett beep-test. Det var idag. Vi börjar från början:

• Vaknar, tänker på beepet från första sekund.
• Har NO-prov, gick galant.
• Lunch.
• Matte, förstår för en gångs skull allting och har så gjort under en längre tid nu men nervositeten blir värre och värre. Jag bryter ihop, lite halvt. Grinar. Inte blir det bättre av att klasskompisarna tycker att detta är fantastiskt roligt och säger "Fanny, snart är det beep-test!!!". Grinar ännu mer. Mår illa.
• Går till idrotten. Grinar på vägen ner.
• Byter om. Går in i salen. Börjar grina. Känner fortfarande av smalbenet.
• Jenny sätter igång högtalarna. Alla ställer sig på rad. Jag tvekar in i det sista men ställer mig gråtandes på linjen. Börjar springa. Benet blir värre. Börjar gråta igen. Jenny försöker dra mig av planen och säger åt mig att "gå av. Spring inte om du inte vill, vi fixar det sen". Jag fortsätter springa. Dumt gjort. Benet går av snart. Istället slutar det med att jag går av, förstörd. Alla springer vidare och många höjer sig från förra gången *glad gubbe*. Jag känner mig värdelös, fortsätter gråta. Lektionen slutar och när alla har gått blir jag bortdragen i armen. Dags för ännu ett psykologi-snack. Bra. Det jag får höra behövdes, beepet spelar ingen roll för mig rent betygs-underlags-mässigt. Däremot för mig själv som person. Pratar lite mer. Får en kram. Allt känns mycket bättre *tacksam gubbe (om det nu hade funnits)*.

Som ni förstår är det här med beep-testet heavy shit för min hjärna och träffar ni mig regelbundet vet ni hur allt ligger till.

Torsdag:

SO-prov, nemas problemas. As usual.

Onsdag:

Vad hände då...? Säkert något huge, brukar vara så när jag inte har någon aning.

Tisdag: Lite så här i efterhand.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om dansen. (Jag som aldrig gör smilisar annars tar mig friheten) Jag hade asroligt :D :D :D.

Shoot me

Efter idrotten idag var det nära till sammanbrott. För det första närmar sig beep-testet och för det andra fick jag se de andra klassernas resultat. Usch säger jag bara. Ännu mer prestationsångest, tack tack. De andra orsakerna till kollaps var att:

• Jag skulle bort till Intersport för att fråga om sommarjobb.
• Ringa pappa.
• Packa väskan.
• Iväg till Hemmesta för att dansa(...)
• Jag har SO-prov på torsdag och NO-prov på fredag.
• Jag måste skriva en nyhetsbevakning.
• Helst läsa ut min bok.
• Träning och föräldrarmöte på torsdag, säga till coachen att jag ev. kommer sent.
• Måste gå in och göra mina val på gymnasieintagning.se.
• Skriva ett brev till Frans Schartau (en skola, inte nya ragget).

Kollaps var det ja. Men jag har faktiskt redan nu avklarat de tre första. "Sommarjobb? Absolut, det ska vi väl kunna fixa i och med att du har praktiserat här. Kolla bara upp vilka veckor du kan jobba." Yey! Slipper förmodligen ICA *glad gubbe*!

Till er som för tillfället håller på att bryta ihop, det löser sig! Alltid. Och skulle det mot förmodan inte göra det är Skurubron ganska lätt att ta sig till (det där var ett skämt och inte en självmordsuppmuntran). Tiden fixar allt.

Fanny har dansat.

Högst ofrivilligt. Imorgon är det ju som bekant dags för göra-bort-sig-själv-inför-alla-nior-i-Värmdö-Kommun-dansen i Hemmesta. Detta är utan omsvep en av de mest patetiska idéerna och traditionerna i stora vida världen. Alla andra moment vi gör i skolan lyckas hålla sig kvar där men nej du, inte dansen minsann. Den skall plåga oss och dessutom är närvaro obligatorisk då hela skiten går på idrottsbetyget och även, fick vi veta idag, musikbetyget. Tobias skall ta sig till Hemmesta och mista dyrbar tid med sina egna barn för att kolla om vi har taktkänsla eller inte. JAG HAR INGEN TAKTKÄNSLA! Eller kanske men nu har jag gått och sagt det i så många år att jag inte kan ändra mig.
Är man däremot inte där, sjuk eller bortrest, hotar lärarna med att man får gå i skolan en halv dag extra. Oh yes mother fucker! Sitter hundra gånger hellre i skolan än att dansa i två och en halv timme. Tyvärr vet vi ju alla att de som inte kommer imorgon i slutändan inte alls kommer behöva vara i skolan. Ingen lärare håller lektion för en elev. Grattis Zebbe, du är i fjällen och slipper både dansa och skolan. Ett annat problem är att jag och min stora käft aldrig kan vara tyst om vad jag tycker. Eftersom jag har gått och jämrat mig om att jag hatar att dansa och skojat om att jag kommer vara sjuk, ja, då kommer ingen jävel gå på min ursäkt om jag inte är där. Jag ska nog prova att vara tyst någon gång...

På engelskalektionen, vart annars?

Sitter och skrattar (läs: hånar och förlöjligar) åt de så kallade regnbågsdjuren. Jag säger:
- Haha homohästar!
Marika skrattar. Jag säger:
- Eller bögkossor!
Marika blir tyst och säger:
- Ja det blir ju lite svårt med tanke på att kor är tjejer, stadsunge...

Det visste jag väl...

Lördag: Äventyr

En liten spontantripp till Romme bara så där. Mest som moraliskt stöd åt Ida som efter detta owe me big time. Eftersom det förra inlägget var så oootroligt ansträngande att skriva så säger jag att gårdagen var opistad och snöig men väldigt trevlig. Kort och koncist.

Fredag: Fint ska det va

Fick biljetter till Dumb Show på Dramaten av min konsumtionshatande fundamentalist-plastpappa i julklapp. Hellre ge bort en upplevelse än en "del av vår planet" (så länge det inte gäller en ny hightech-ryggsäck från Lundhags eller andra sådana essentiella grejer). Den här idén kan vara riktigt rolig två gånger om året och i år var det alltså teater istället för paddling i skärgården eller svindelframkallande bergbestigning i norra landet. Skönt.
Först bidde det mat på Europas andra bästa pizzarestaurang Dell´attore och sedan tog vi en promenad ner till Dramaten. Efter en stund var vi där, bland 100% akademiker. Jag och plastpappan tillika taxichaufför och miljöpartist (paradoxalt, jag vet, men de kör miljöbil) satt och småmobbade de halvfeta aristokratgubbarna med Robin Hood-överkamning (ta från de rika och ge till de fattiga) och små ärtiga scarfs från Louis Vuitton. Inget fel med detta men är det någonting jag inte kan så är det att relatera till dessa människor. Överklass, nej tack inte för tillfället. Men men, alla är vi olika och tur är väl det. Showen i sig var bra men den hade nog varit bättre om jag varit lite äldre (vilket jag inte vill bli för då måste man jobba och offra massa roligheter som Sofia).

V.4 (tror jag?)

Ledsen för dålig uppdatering och jag får skylla mig själv när läsarantalet sjunker men ibland har man helt enkelt inte ork (i det här fallet att slå på datorn). En liten snabbupdate för veckan kommer här:

• Var på Idrottsgalan i måndags med Hanna. Så fantastiskt underbart att vara omgiven av folk som är lika sportfåniga som jag är. Ett exempel var när sällskapet på raden ovanför fick sms om att Sverige slagit Spanien och detta spred sig som en löpeld åt alla håll och kanter. Minusen var Sanna Kallurs nya frisyr och att jag av alla människor blev bländad av en strålkastare under hela Tommy Körbergs nummer. Flyttade jag på huvudet en centimeter försvann bländningen men nehej du, den skulle stråla sönder mitt öga.


• Scrollar ni lite längre ner på sidan kan ni läsa ett citat av Henry Ford. Jag skrev upp det på tavlan i skolan för att klassen skulle se (vilket jag i dag fick höra misslyckades) att jag fortfarande inte förlåtit dem. I går, tisdag, körde min mor den lojale kunden och komikern Micke Tornving. Eftersom detta var typ åttioelfte gången hon körde honom börjar de prata om allt möjligt och mamma påpekar mitt citat-på-tavlan-agerande. Vet ni vad han gör? Han börjar asgarva, applådera och säga att jag ska bli statsminister. Inte alla som har fans av den kalibern!


• Satt igår som vanligt vid middagen och diskuterade. Det börjar med att Johan kommer med något påstående som jag (och mamma) tycker är åt helvete och så är tjafset igång. Det slutar med att jag kommer fram till att jag hade rätt, Johan hade fel och att mamma är en neandertalare. Indeed!

• På väg in i duschen igår kväll frågar jag mamma om det finns någon rakhyvel eller om jag skall se ut som apornas planet under armarna. Tuva säger "Meh Fanny, du har väl inget skägg?!". Vem vet...


• Bowling med klassen idag och jag kan säga att de första tre serierna gick käpprätt åt helvete och serie fyra slutade med 163 poäng. Det fina var att Stefan innan vi kom dit lovat att han skulle bjuda på glass om man kom över 150 så jag, Andrejs (155) och Jennifer (153) gick därifrån smaskande.


• I går var det öppet hus på Frans Schartau. Åhh vad jag och Ida vill komma in.

Hmm...

Matte i datasalen.

Skoj.

Utmanad av Frida!

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 personer.

1. Vi kan börja men lite smaskig kuriosa om mig som barn. Så fort jag inte fick som jag ville satte jag mig framför skåpen i köket och dunkade huvudet bakåt så hårt jag kunde. Det slutade med att jag fick en gigantisk tyghjälm på knoppen. Jag tror inte det hjälpte.
2. Jag har ett enormt vara-bäst-behov. Det är i mitt fall någon blandning av att vara en extrem tävligsmänniska och att ha prestationsångest. Krävs det att jag går över lik, ja, då får det väl vara så. Problemet är att jag är lite dubbel. Om jag vet (eller har fått för mig) att jag är bäst på något är det en omöjlighet att missa mitt självförtroende. Men om jag däremot vet att jag inte är bäst så förklarar jag bort allt med någon bra ursäkt som folk av någon anledning fortfarande går på/bryter jag ihop och självförtroendet sjunker i botten. Som tur är är jag faktiskt bra på det mesta.
3. Jag är jävligt allmänbildad. Förlåt, det lät kaxigt men det är sant. Precis som när Zlatan påstår att han är bäst. Är en riktig sportfåne men tar in ALLT som tar sig in i mina missbildade öron (stora till synes men fantastisk trånga örongångar). Från USA:a alla delstater och huvudstäder till grekiska alfabetet till hinduiska gudar till alla OS-städer från 1988, you name it. Priset jag får är när andra påpekar detta faktum, och vill ni veta hemligheten? Jag uttalar mig aldrig om någonting jag inte har ett hum om/är osäker på. På det sättet kan man aldrig ha fel. Då är det bättre att lyssna och ta in information för nästa gång ämnet kommer upp, ja då kan man glänsa och få speciellt vuxna människor att se upp till en. Sedan är jag ju väldigt vetgirig.
4. Har en förkärlek för att provocera folk. Sådan otrolig ego-kick när andra tappar humöret och gör bort sig och jag är hellugn. 1-0 till mig liksom. En annan gång man kan reta upp folk är när man kommer med argument som utplånar en diskussion och lämnar en förödmjukad motståndare åt en hånskrattande publik.
5. Som ni märker är jag ganska bra på att se ner på andra. Men det är bara på de ställena jag är bäst. Man kan vara en underbar människa även om man inte vet vilket nummer Wayne Gretzky hade i Red Wings (vilket man SKA kunna). Är jag däremot arg, alltså riktigt pissed off, kan jag vräka ur mig ganska vidriga saker (tänk; jag ska skjuta huvudet av domarjäveln och krossa knäskålarna med en slägga. Och jag tänker minsann inte komma på hans begravning). Många blir faktiskt förvånade över detta men ett plus till mig är att jag aldrig skulle säga det till personen öga mot öga. Egentligen vill jag ingen någon illa utan bara få ur mig de tillfälliga aggressionerna och eftersom jag har fått språkets gåva kommer det ut verbalt.
6. Hatar när tjejer i min ålder klagar över sina kroppar. Så patetiskt. Var glad för den du är och för att du har en fungerande kropp, det finns de som inte har det. Jag är jättenöjd med hur jag ser ut- vältränad (kondisen ej inkluderad) med synliga muskler. Det här är något t.ex. Zebbe inte tycker om men vem fan är han att kommentera mitt utseende? Jag är bäst och skiter i små äckliga Värmdöfjortisar med överkamning och fel ton på sin foundation. Titta vad snäll jag är! Nu behöver ni inte längre klaga på er själva, jag gör det så gärna så gärna åt er. Som sagt, jag är bäst.
7. Älskar språk av alla former. Språkhistoria, grammatik, ordböcker och aha-upplevelserna man får när man kan lista ut betydelsen av ett ord med hjälp av tidigare (enligt andra onödiga) kunskaper. Tror att språk är mycket mer användbart ute i världen än till exempel algebra. Detta bottnar nog i att jag är väldigt intresserad av andra kulturer.
8. Är trots allt ovanstående en väldigt glad tjej. Har svårt för att vara sur länge och ser ingen som helst mening med att bråka (och då menar jag bråka) med andra. Älskar att få andra att skratta antingen med mig eller åt mig, det bjuder jag på.

Till sist, ta inte åt dig. Jag är en precis lika oviktigt människa som du är!

Da Moberg och Da Hamberg, ni är utmanade!

"Are you from New York?" "I´m from America"

Till min kära klass från Henry Ford

"Det finns ingen plats i civilisationen för latmaskar. Ingen har rätt att bara driva omkring"

Fisk

Torska matchen med 4-1. Har god lust att skriva något som faktiskt stämde men för det första vet laget om det och för andra gjorde inte heller jag någon större nytta.

Gymnasiet

Sitter och kollar igenom min lista på eventuella gymnasier med inriktingen Sam-Språk. Frans Schartau, Södra Latin, Kungsholmens gymnasium och Norra Real kommer jag inte in på då de är kommu(a)nala Stockholmskolor vilket innebär att alla elever inom Stockholms kommun som söker kommer in först. Det spelar ingen roll om de bara har 30 poäng (G i kärnämnena) medans vi som kommer utifrån har 300, de har förtur i vilket fall som helst. När alla har kommit in, ja DÅ kan vi andra konkurrera och har man inte maximala 320 poäng blir det jävligt svårt att komma in. Som sagt satsar jag på att gå ut med 300 vilket inte är helt orimligt.
Kvar är Internationella Engelska Gymnasiet, Vittra på Södermalm och Stockholms Idrottsgymnasium och alla de har sina nackdelar. På IEG är allt på engelska (vilket är en otrolig möjlighet och tydligen inte så svårt som det låter) och det skrämmer mig lite. Vittra verkar lite konstig och går man på SI är risken att jag tröttnar på innebandy och det vill jag inte riskera.

Åhh, varför har inte jag en moster i stan som man kan skriva in sig hos (faktum är att min moster bodde på söder förut)? Det fåniga är att Sam-Språk är en av fyra nationella inriktningar och att den då inte finns på den här sidan stan är lite konstigt. Varken Värmdö eller Nacka erbjuder programmet och jag har ingen lust att åka till Sollentuna varje dag...

Fusk...

Jag tror inte Linda åkte ut för att hon var sämst, nej hon har förmodligen ännu en gång avslöjats i en dopingkontroll och TV4 ville helt enkelt slippa massa rubriker.

Fredag-Lördag

Strax åker Blondinbella ut ur Let´s Dance och efter det är premiär för Samantha Who? på fyran (har redan sett ganska mycket på ABC´s hemsida). Synd bara att det gjort en fånig översättning till bara Samantha, förstår inte varför...
Imorgon är det match mot Vendelsö och nu skall jag bara se till att få åka med någon.

Ett litet reseminne

Var på Fuerteventura (Kanarieöarna för er med dålig koll) för nästan exakt 7 år sedan. Bodde på hotellet med öns två största pooler och var man inte inne på området utan hade lust att se lite var det bäst att ta sig utanför Corralejo, det var nämligen sopstrejk just då så mikrovågsugnar mitt i väggrenen var inte ovanligt. I alla fall, med tanke på poolen. År 2002 var en viss "Hey Baby" med DJ Otiz extremely popular och i två hela veckor spelades låthelvetet på repeat vid poolområdet. Ni tror väl att jag överdriver men när låten var slut, ja, då började den om igen.
För ett tag sedan fick jag ju självklart för mig att ladda ner och spela upp den för mamma som förmodligen skulle svimma av nostalgi. Ringde upp och spelade högt, högt i högtalaren. Svaret blev "Men va fan...".
Här kommer det i alla fall:

Aha...

Nu vet jag varför jag får ett nervsammanbrott/psykbryt så fort det vankas beep-test! Jag är rädd för att ta i. Att ta i och kämpa för något är en sak jag aldrig någonsin gjort tidigare. En bortskämd liten snorunge är vad jag är. Jag har 275 poäng i skolan just nu och jag har knappt gjort läxorna hittills. Jag har alltid haft det bekvämt hemma med hundratals uppassningar var och varannan minut. Jag har ofta fått som jag har velat (och inte på grund av att jag har mesiga föräldrar utan för att jag vill rätt saker), innebandyn gick hur bra som helst i början och inte behövde jag ta i då inte- tyvärr har det där kommit ikapp mig.
Hörde att det är det man inte vet någonting om som man är rädd för. Det köper jag. Frågan är bara hur jag ska lära mig, jag blir ju livrädd så fort jag ska pressa mig själv. Men egentligen är det ganska fantastiskt att det är så här, långt där inne vet jag ju att det inte händer något om man skulle råka bli trött.

Alltså- jag är ett psykoffer.

Skjut mig, vad som helst...

Idag skall det skrikas på klassen. Rejält. Jag är trött på att ingenting fungerar på grund av paranoida föräldrar. Jag är trött på alla som bara sitter tysta och inte gör någonting. Jag är trött på hur oansvariga ett gäng 15-åringar uppenbarligen kan vara och jag är trött på folks brist på kunskap. Fy helvete.

Kan skapa debatt

Ida: Nu ska jag förbereda min lilla redovisning om djurens födsel, liv och död. (asså de djur vi äter, typ silverfiskar och guldfiskar och sånt).
Jag: Är det ett projekt om skolmaten eller?

Ett litet tillägg

Till inlägget under. Egentligen så skall vi som vet vad vi vill (inte åka till en strand som man tröttnar på efter fyra timmar) låta alla andra fixa allting, då är det okej för mig men jag vet ju att en sådan sak aldrig kommer att inträffa och en klassresa i slutet av nian är något jag vill göra. Det allra bästa vore ju faktiskt om man hittade ett ställe med både och, en strand och en kulturrik stad. Eller, ja! Vi delar upp oss och åker till olika ställen!

Jag hatar min klass

I dag. Frågan om klassresa togs upp igen för hundrasjuttioelfte gången då tiden för bokningar håller på att rinna ut. Ännu en gång gick vi igenom den där förbannade rösta-processen och för tredje gången ändrades resultatet. London har hela tiden varit vårat mål men även Barcelona har funnits i våra bakhuvuden. Så, vi röstade och det visade sig att alla hade ändrat sig. London var tydligen inte aktuellt längre utan nu var det sol och bad i varma Barcelona som gällde. Jag blir självklart förbannad och drar igenom minst tio argument för varför vi som klass (jag åker gärna dit) inte inte skall åka till staden, bland annat:

• En resa till Barcelona i maj måste man boka ett år i förväg, allt är upptaget.
• Det är en bra bit från flygplatsen in till själva staden och alltså är en chartad buss ett måste.
• Folk vill sola och bada, visst men den stranden är bland det fulaste och äckligaste jag har sett.
• Tycker man om konst och kultur är Barcelona än jättebra stad. Problemet är att majoriteten av våran klass till och med tycker att stadsvandringar i Gamla Stan är pisstråkigt och då är nog inte 100 år gammal arkitektur någon bra idé.
• Spanjorerna har en helt annan stil än vad vi har så shopping är inte att tänka på (Zara och Mango kan man handla på hemma).
• Ingen lokalinvånare i den där staden pratar någon vidare engelska och det är cirka tre stycken i min klass (jag, Ida och Kizette de la Mancha) som behärskar spanska någorlunda.
• Jag har varit i Barcelona, jag vet hur det är så kom inte och säg emot.

Om ni nu tycker att jag är helt dum i huvudet och att allt jag har skrivit är på tok fel kan ni kommentera istället för att vara ena fega jävlar som inte vågar säga vad ni tycker.

Jag och några till går i alla fall upp till datasalen för att titta på priser och alternativ. Zebbe (som suttit och kollat på Apollos hemsida! Det är ett jävla charterbolag!) kommer efter en stund och säger att de där jävlarna nere i klassrummet har ändrat sig igen. Nu var det minsann BARA chillande och ta-det-lungtande som var intressant. Alicante lät ju bra tyckte de. Men vad i helvete, jag slår vad om att 80% av klassen inte ens vet vart det ligger! Om de nu ska bestämma kan de väl ta tag i saken själva och boka hela resan. Ingen lista över argument nu men jag kan bara säga att jag inte tänker betala 80 000 kronor för att chilla och göra ingenting i 4 dagar. Aldrig i helvete. Sola och chilla kan man i maj göra i Grisslinge helt gratis men det verkar inte de där ointelligenta dumhuvudena förstå. Det roliga var att när man sedan pratade med folk så verkade det inte spela någon roll vad vi gjorde... Åhh jag blir så trött. Gör som jag, Marika och Ramin (topp tre) säger så blir allting jättebra, jag lovar. Fan vad jag hatar ordet chilla.

Kaffe, cola och en banan

Är vad jag äter efter träningen. Bananen kan ingen klaga över men det sitter säkert någon bitter jävel därute som tar återhämtning seriösare än döden och som mer än gärna skulle vilja läxa upp mig. Det behövs inte, för kaffet smakade ingenting och colan är slut nu. Jag fick helt enkelt smaka på min egen medicin.
Träningen i sig började med 20 minuters sadistisk löpning i eget tempo och trots att jag har varit borta i 5 veckor kändes allting jättebra. Förutom att det är förbannat tråkigt att springa men det hör inte till saken. Träningen i hallen gick faktiskt också ovanligt bra för min del.
Mycket nöjd helt enkelt!
Dagen har i det stora hela egentligen genomsyrats av svett och onormala rörelser. Redskapsgymnastik på idrotten och en liten träning inför avprickningen på målen för åk 9. Tänkte innan att allt skulle gå käpprätt åt helvete på grund av mina mentala spöken men i slutet av lektionen var det bara två saker jag inte klarat att göra på egen hand, handstående med nedrullning och lång kullerbytta (man slänger sig handlöst framåt och gör en kullerbytta på en gång). Men men, lite övning så skall väl det också gå bra.
Vad underbart det är när man inser att man faktiskt kan och slutar låta sig begränsas av fanskapet där uppe. Sedan att jag har sträckt allt man kan sträcka är en annan femma...

Hur var det nu igen?

Fick ett par nya hörlurar av mor min i julklapp. Tyvärr var det inte riktigt de jag ville ha så jag lyckades få mamma att inse att jag ville ha kvittot för att kunna byta. Lättmanipulerad kvinna det där. I alla fall, idag var det ju som bekant dags för lite inventering på Jula och eftersom Expert ligger precis bredvid så tog jag tillfället i akt att gå in (tillsammans med Michelle som jag lurat med som moraliskt stöd). Går till hyllan med hörlurar och får se att det visst säljs iPodtillbehör fortfarande, vilket mamma hade som argument till felköpet. Tar ett par, går till kassan, lägger fram sakerna och säger:
- Ehh hej, Tänkte byta de här mot de här.
Killen i kassan vänder på kvittot och säger lugnt:
- Haha fast då är du i fel affär.
Det står Siba stort och tydligt på andra sidan. Är det nu någon som är förvånad att detta händer just mig? Nej, trodde väl inte det. Börjar tycka-synd-om-sig-själv-och-samtidigt-säga-ursäkta-skratta och förklarar att det är SÅ mycket just nu och att jag är lite förvirrad. Killen skrattar.
Vi går sedan till Siba lite längre bort och i kassan tas vi om hand av en dryg en. När jag lämnat tillbaka de gamla hörlurarna och fått mina pengar stoppar hon fram ett papper under näsan på mig.
- Skriv namnteckning där och telefonnummer där.
Oh no shit, jag hatar sånt här! Får panik och börjar skaka men tar pennan i handen och skriver... en helt totaldemolerad namnteckning och som grädden på moset fel telefonnummer. Great!
Åter till Expert och äntligen får jag mina hörlurar.

Inventeringen då? Jodå, jag och Tea var trötta och hade trots det förbannat tråkiga arbetet jättekul. Plus att vi fick korv och det är väl allt man kan begära?

Right in my face

I månadens nummer av Amelia fanns ett erbjudande om att gå 1 för 2 på premiären av The curious case of Benjamin Button. Pratar med Marika och kommer fram till att hon på något sätt skulle försöka fixa biljetter till oss två.
Senare samma kväll börjar jag bläddra i kalendern efter måndag den 12:e (datumet ändrat i efterhand, trodde det var den 13:e).

Inventera på Jula med laget 18-21

Oh shit... Varför skall fucking Värmdö IF vara viktigare än Brad Pitt just idag?

Under och efter engelskalektionen

Stefan: We´re going to start with a new chapter, the one about...
Jag: Irland!
Stefan: ...Ireland.
Vårt töntbord: Yey!!!
Ramin: Skulle vara coolt att åka dit.
Jag: Nej då är ju Skottland tuffare.
Ramin: Eller kanske inte Irland med typ norra Storbrittanien.
Marika: JA! Skottland!
Ramin: Nej men asså inte där utan typ Edinburgh.
Jag och Marika i kör: SKOTTLAND!!!

Nog om Blondinbella

Vad har jag haft för mig i helgen kanske ni undrar? Jo, jag har huserat hemma hos the Ullbergs sedan stadsbesöket igår. Spelat Wii, Guitar Hero, kollat på film, ätit pizza, haft ytterligare en astronomilektion med Sara och sovit cirka 5 timmar är vad som hunnits med. Anledning till den korta sömnen stavas Isabelle Alice Carlsson. Delade på en madrass på golvet och av kanske 140 centimeter förfogade jag över max 30. Resten tilldelades väderkvarnen. Tack tack.
Imorse bidde det tidig uppstigning, match stod på schemat. Dock inte för mig men någon måste ju bära sjukvårdsväskan och tejpa folks onda smalben. Skulle följt med till andra matchen också men of course börjar jag må illa så jag ringde mamma och smällde i henne att jag absolut inte kunde åka buss hem. Bilen stod så fint, så fint parkerad utanför hallen när matchen var slut. Kanske är jag extra snäll nästa vecka?

Angående Blondinbella...

...och Let´s Dance så säger jag redan nu att Laila Bagge kommer vinna. Tråkigt bara att hon hade för mörk foundation och mer såg ut som en prostituerad östtyska än en dansant musiker...

Jag är så bra på att uppdatera

Eller inte. Men jag har en ursäkt, igår tog jag äntligen första steget in i kändisvärlden. Vandrade runt inne på Söder con madre för att köpa lite smått och gott- tänk gitarrsträngar, underkläder och jellybeans. Mitt i Götgatsbacken på väg tillbaka till bilen ser jag en trådsmal liten flicka med en onormalt argsint uppsynt. Kommer lite närmare och ser- Blondinbella! Yey! Försöker hela tiden få ögonkontakt och när jag går förbi tittar hon surt in i mina ögon. Anledningen till detta är antingen att hon som vanligt inte trivs på Södermalm där "alla skall vara så speciella men egentligen bara är otroligt töntiga" eller att hon i fredags insåg att hon kanske inte är så bra på att dansa trots allt och kände sig utstirrad. Sorry men sådant får man leva med, är man oödmjuk innan man gör något måste man kunna ta besvikelsen efteråt. Fråga mig, jag vet.
Alltså, har man mött Blondinbella på stan så har man en ursäkt till att bloggen inte är uppdaterad. Phew, det är inte lätt att vara kändis...

Det är mörkt ute

Men om det fortfarande hade varit morgon så hade rubriken varit Good morning sunshine! Tänkte faktiskt ut det när jag satt och åt en powerfrukost (4 passionsfrukter, en kiwi, potatis- och broccoligratäng och tre stora glas vatten) vid tolvtiden. Jag slog förmodligen rekord imorse i att sova-länge-helt-utan-anledning, klockan var tolv när jag vaknade. Annars är halvåtta inga problem. Kanske kände kroppen av att det var sista chansen på mycket länge, cirka två dagar, att få sova ostört.
Dagen har i alla fall spenderats med näsan i den imorse hemkomna ELLE tidningen samt att ungefär hundrasjuttioelva gånger säga åt Tuva att stänga munnen, helst för gott. Kan det vara så svårt att vara tyst och koncentrera sig på det man gör? Fast samtidigt har jag en vag känsla av att inte heller jag var världens lugnaste unge...
Imorgon börjar skolan och även träningarna som vanligt igen vilket egentligen inte påverkar mig då jag avstår från all form av fysisk aktivitet som kan framkalla svett tills nästa tisdag. Vill får ur mig alla små förbannade bakterier som de senaste veckorna har fått mig att må shit.

Jag insåg precis en sak

Jag är ganska ytlig av mig i mitt sätt gentemot andra. Jag kom nyss på att jag inte har tittat på min klocka en enda gång för att se hur mycket den är, utan för att ytterligare en gång konstatera hur bra den ser ut på min arm. I det här fallet är det utsidan som räknas.

Michelle kommer inte hem med något SM-guld ifrån Linköping. Får en bronspeng istället. Life sucks sometimes... Grattis till henne i alla fall.

Guess what

Hittade precis några gamla fotoalbum och jag var fan i mig en bedårande unge! Inte för att vara elak men många bebisar idag är ofattbart fula, men som min gamla mamma alltid säger; alla är olika och tur är väl det. Jaa, förmodligen är det tur för annars hade inte jag varit så söt *glad gubbe*.

Är nere på Jorden nu och kan erkänna att det även fanns ganska motbjudande bilder...

Helgen

Smarta som vi är, kommer jag och Sara på att jag skulle husera hemma hos familjen Ullberg mellan lördag och söndag då min mamma inte har tid att stötta mig i mitt idrottsintresse idag också, att sjunga i kör är tydligen mer prioriterat än att heja fram sin dotters lag (även om dottern inte är med och spelar)...
Två matcher bidde det igår, förlust med 4/5-2 och vinst med 5-0. Tvåa i gruppen av tre möjliga. Efter det var det bara att snabbt som attan åka hem och bänka sig framför Sverige-Slovakien med chokladbanan på bordet och te i knät (japp, ena riktiga spillputtar det där). Jag undrar om jag inte fått någon form av posttraumatisk stress (jag vet att hälften av mina läsare inte har en aning om vad det betyder så fråga era föräldrar) eller något för varje gång Sverige på något sätt fick in puckhelvetet hade jag en hysterisk pappa Ullberg bredvid mig. Men det är klart, 2008 var ju inget höjdarår vad gäller idrott...
Tidig uppstigning och i väg till kvartfinalen mot Balrog där det tyvärr blev torsk med 2-1 (egentligen 3-1 men sista målet kom i öppen kasse med en sekund kvar så vi säger att det inte gills).
Alltså, ingen höjdarcup totalt men samtidigt går det riktigt bra för Michelle på SM nere i Linköping. Stockholm är tydligen överlägsna så det är vi glada över.

I helgen är det cup

Och min högra näsborre spelar i samma division som Niagarafallen. Det är något som inte stämmer... Som tur är är Sara här och låter mig snyta mig i hennes armveck.

Hyvää uutta vuotta!

Precis, gott nytt år på er. Vill ni veta något läskigt? Mitt hjärta stannade förmodligen imorse.

Disturbia på högsta volym klockan 05.00 i en liten, ekande hytt med två hundar och en Muminmamma med håret åt alla håll. Hysteriska signaler är inte att rekommendera om man är lättväckt. Hjärtinfarkter kan följa. Jag åkte till landet i öst med tom mage och korta ögonfransar och kom hem med:

I mina ögon världens absolut vackraste klocka från Tommy Hilfiger (i verkligheten är den i vitt och silver och inte gul och smutsig). Mobilen och datorn tycker inte om varandra just nu alternativt att jag är dum i huvudet så ni får helt enkelt vrida på huvudet. Detta bör dock inte göras om risken för nackspärr är överhängande.

Två par örhängen från SNÖ. Ett par gigantiska rosa och ett par bruna pärlor. Det blir lite Buddha-varning på öronsnibbarna, SÅ tunga är dem!

Duschcremen My Insolence från Guerlain.

Två duschcremer från Dermosil.

Lång munkjacka från Vila.

Mascara från Yves Saint Laurent (antingen kostade den 205 kronor eller så fick man samma mascara plus en liten eye makeup-remover, också den från YSL, för 207 kronor. Måste jag säga vilken jag valde...

De 70 eurona (765.48 kronor just nu) jag fick i julklapp gick åt ganska bra på båten.