Att fortsätta

Allt är inte som förut, både på gott och ont. Det onda kommer fram när man tittar på foton och skriver årssammanfattningar. Tänker tillbaka, tänker lite djupare, tänker bortom arkivet. Saker går i vågor, ibland är det allt och ibland är det ingenting. Men trots det, att det ibland är ingenting, så vet man att det alltid kommer komma en vågtopp till. Man bara vet. För de där tidigare topparna försvann aldrig spårlöst, mönstren i sanden går aldrig att sudda ut.

Juni 2011

Och så var juni kommen, månaden som inledde mitt sista sommarlov, sommarlovet som skulle vara starten på mitt nya liv som 18-och-nu-kan-jag-göra-vad-jag-vill. Smidde planer för fullt, både egna och överraskningar åt andra, och FA-AN vad jag ville ha en iPhone. Gjorde de sista uppgifterna i skolan och kände mig så jävla duktig som stått ut. Jobbade årets första pass och ångesten jag hade innan mina vänner, den var var inte nådig. Petter och September samt allas vår Markoolio fick celebert besök på Grönan av oss men känslan av att konsertsommaren 2010 aldrig kommer återupplevas förtog stämningen ganska duktigt. Gick ut tvåan med 16 MVG:n och ett VG och blev någon dag före skolavslutningen utsedd till King’s nya House Captain, med start i augusti. Kände mig så jävla grym att det var ett under att jag inte sprack av mallighet. Lyckades även ta på mig att bli hjälptränare åt F-00/01 under det kommande säsongen och tänkte att jag satt mig själv i samma helvetessits som hösten 2009. Men det skulle lösa sig, det här skulle ju bli det bästa året i mitt liv. Samma dag som avslutningen hann jag och Jennie även med att både hamna i chocktillstånd och få vredesutbrott på mindre än två minuter när Emma inte vann Värmdöfestivalen, man måste ju vara effektiv. Efter det in till Skinnarviksberget med halva Värmdö Gymnasium, ty dagen var kommen då nedräkningen skulle få ett slut, i alla fall den ena. Jennie skulle vid tolvslaget fylla 18 och jag undrar om inte minuterna innan och efter var några av de lyckligaste i mitt liv. Här hade vi gått och räknat ner i ett år, och så stod vi äntligen där, med hela Stockholm i bakgrunden. Helt underbart. Den 14:e var nog en av de mest nervösa dagarna i mitt liv. Amerikanska släktingarna var äntligen i Stockholm och det var dags att träffa dem. Efter år av tankar och månader av mental förberedelse gällde det, det var ju nu jag skulle garantera vidare kontakt med dem, helst livet ut. Gondolen was the place, hela familjen var där och JÄVLAR vilken fantastisk kväll vi hade! Än en gång tackade jag den 15-åriga Fanny som valde att söka till ett engelskspråkigt gymnasium, för utan det tvivlar jag på att vi så här ett halvår i efterhand fortfarande hade haft regelbunden kontakt över Atlanten. Gick Riskettan och inledde veckorna då jag åt, sov och drömde körkort. Hann dessutom fira Fridas 18- och Saras 17-årsdag. Lämnades ensam hemma hela midsommarveckan och hann dra in lite dubbel-OB-lön och gå på bio innan intensivkursen på trafikskolan började. Firade halva midsommaraftonen med Emma och halva med Ida, helt klart MVG. Avslutade Juni med att köra bil, plugga teori, och köra mer bil. Det närmade sig.

Maj 2011

Började månaden med att komma hem från Västerås, hem till högar av plugg. Det fina i kråksången var dock att jag äntligen, efter elva år, insåg att jag faktiskt inte behöver oroa mig så mycket för skolan, det löser sig alltid ändå. I skrivande stund känner jag att det var på både gott och ont- gott för att jag mår mycket bättre, och ont för att jag inte längre är stensäker på raka MVG:n genom gymnasiet (med undantag för matte). Firade världens bästa nyblivna 16-åring några veckor för sent, och här någonstans i början hände det som ur bloggperspektivet inte får hända- jag började Twittra. Twittrade om att jag hade ytterligare en twin-period med Jennie, om att det bara var en/två månader kvar till hennes och min 18-årsdag, om att jag gått Värmdö IF:s grundläggande ledarutbildning och om att jag hade min första körlektion. Körkortet var nog det enda som betydde något just då, allt annat kom i andra hand. Dum som jag var berättade jag för allt och alla att jag fått tid för teoriprovet på min födelsedag och uppkörningen dagen efter, något som jag senare kom på var helvetiskt korkat- pressen var fan inte nådig. Å andra sidan var det nog bra, utan den hade jag kanske kuggat. Pressa järnet med kokosolja försökte jag hinna med och en solig kväll tog jag med Emmaslemma på AIK-Helsingborg och lyckades på två timmar käka kokt korv för 120 spänn (den ni). Konsertsommaren inleddes dessutom med Johnossi samt (kaosartad) Familjen på Grönan och i samma veva hann vi med en avslutningsmiddag med damlaget. Åkte till Finland på 40-årsfest, flög hem och avslutade kalaset med att höra chompis sjunga för första gången- fick en chock, så jävla bra!

April 2011

April knackade på dörren och möttes av konstanta tankar på körkort. Sommaren var på väg, året-som-det-var-planerat var på väg och plugget blev helt okej när man kunde göra det utomhus. Började se ljuset i skadetunneln och fick vara med mer och mer på träningarna, timmarna på gymmet hade börjat betala av sig. Kan ni föreställa er lyckan av att kunna nudda rumpan med hälen efter tre månader? Nej, men sådana lyckorus duggade tätt det lärde mig att man faktiskt ska vara glad för det lilla. Lyssnade på Maggios album dagarna i ända och kletade in mig i kokosolja i hopp om att bygga på brännan som hållit sig kvar sedan januari. Tog steget och mailade en av amerikanerna som skulle komma på besök i juni och fick bästa tänkbara respons. Hade ytterligare en underbar reunion med med gamla 9int med och kände att ”fan, vi kommer alltid att höra ihop, hur olika vi än är”. I slutet fick jag träna innebandy på riktigt och grät (nästan) av lycka. Äntligen äntligen äntligen. Fick dessutom veta att en ny operation inte skulle behövas och BAM så var den sommaren räddad! Körkortet snurrade därför om möjligt ännu mer i huvudet och som grädden på moset bokade vi likväl intensivkurs som uppkörning. Vi började också utnyttja våran adress i Solna och såg AIK slå IFK med 2-0 en solig eftermiddag (med på tok för lite kläder). Spontankväll hos Ida med lite skönt pack i slutet av påsklovet som följdes av en eller två eller tre picknickar med Sara, samt Emma och Jennie. Och så en till med Emma. Och en till. Herregud. Gick på begravning och skyndade sedan iväg till bussen mot äventyr med laget i Västerås.

Mars 2011

Även mars fick en hejdundrande start för okristligt tidigt på morgonen den första var det dags för artroskopi (titthålsoperation för er oinvigda). Att vakna upp ur narkos kan vara det bästa jag har gjort, skönare i huvudet har jag aldrig varit. Förutom knarkerfarenheten fick jag veta att korsbandet var 50% av och att en ny operation kunde komma att bli aktuell någon gång i slutet av maj, vilket i sin tur skulle förstöra hela sommaren. Mängden ångest kan ni ju räkna ut men fan vad jag bestämde mig- jag SKULLE slippa skiten, det bara var så. Tränade på som en galning och eftersom ärrvävnaden nu var borttagen blev saker och ting faktiskt ljusare och ljusare. Fortsatte vara twin med Jennie och firade att världens bästa Ida fyllde 18. Som jag längtade, 18 skulle vara startskottet för mitt nya liv. Livet då jag kunde göra vad fan jag ville, ta körkort och åka kors och tvärs över jorden. Men precis som i februari mådde jag ganska dåligt, skrev en text som jag i nu läget inte kan förstå att JAG kladdat ihop, och agerade lika mycket psykolog till andra som de agerade till mig. Gav och tog, men kände inte att de blev speciellt mycket bättre. Hade dessutom fått ont i knät och kastades mellan hopp och förtvivlan gällande ny operation. En regnig dag sket jag i skolan, åkte och köpte min MacBook Pro och genast blev livet lättare (jag skojar inte, Mac:en räddar dagen). Hängde lite mer (läs: typ hela tiden) med Emma och fan vad vi borde ha tröttnat, men nej, inte jag i alla fall. Bland annat fick vi för oss att anmäla Jennie till NRJ Wake Up Call, förmodligen årets bus, utan konkurrens, alla kategorier. Jobbade på som en gnu på gymmet och bestämde mig för att det är Psykologprogrammet jag ska in på om något år. Någonstans här i mitten av månaden hände något minst sagt...otippat. Vi fick veta att våra släktingar i USA skulle komma på besök i mitten av juni; människor vars namn jag vetat om, men inte mer än så. Hade inte ens vetat att de visste om oss här borta, så föreställ er min förvåning. Laget säkrade en plats i divison tre genom att vinna serien obesegrade och på kuppen stänka in 104 mål totalt. Roligaste kvällen på länge hade jag hemma hos Ida och så började jag köpa sommarkläder som jag glatt använde. Det brukar vara kallt i mars, om ni undrar...

Februari 2011

Inledde februari med att pricka av magnetröntgen på listan över saker att göra innan jag dör. Fredagen senare, mitt under idrottslektionen jag inte var med på, sms:ade mamma: ”Skada på främre korsbandet”. Det var inte sant, det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant. Korsbandet, just det som alla från sjukgymnast till kiropraktor till läkare uteslutit. Jag hade alltså gått med i korsbandsskadeklubben, en merit i sig. Hängde i alla fall lite mer med Emma, anslöt mig till gymkortsfamiljen på World Class för att kunna rehab:a och fick för första gången på en och en halv månad känna känslan av att ha tränat på riktigt. Pluggade som en galning (enligt arkivet, men det är inget jag känner igen mig i), trotsade knät och åkte pulka med Ida, blev lika lyrisk som alla andra när Jag kommer släpptes, bodde på gymmet, hängde med laget på alla matcher och vägrade känna att jag var skadad och inte kunde vara med. Övningskörandet tog jag dessutom tag i och det var ju tur, för i övrigt kände jag mest att jag stod still och trampade på samma jävla ställe. Blev lite rädd för att året skulle bli som det förra, trots späckade planer. Blev inskriven och fick träffa knäspecialisterna på fantastiska Artrokliniken och vips hoppsan hejsan hade jag en operationstid inom två veckor. Det började äntligen hända saker i knäprocessen, efter att jag undrat vad fan som stått på i nästan två månader. Samtidigt mådde jag fortfarande ganska dåligt över saker som hände 2010. Inget jag skrev om på bloggen, men jag kände mig sviken och fruktansvärt bortprioriterad. Berättade nog bara för en person och hen ska ha ett så jävla stort tack för att den lyssnade och ställde frågorna ingen annan ställde. Hann med att bli intervjuad för radiosporten men tji fick jag för mer bortklippt än så kan man inte bli! Hade också en sådan där period när jag var twin med Jennie, och mitt i allt laddade jag mentalt inför operationen.

(Det finns bara TRE bilder från februari, ba: ehh?)

HERREGUD! MAN KAN GÖRA BILDERNA STORA!

Januari 2011

Hörrni, nu ska ni få höra om mitt år, vare sig ni vill eller inte. Vi börjar med januari, det känns minst rörigt.

Så, jag avslutade den 31:a december 2010 med att skriva något i stil med ”Aldrig mera 2010, I’m outta here!”, och rivstartade året med att inte alls sitta hemma och ruttna som jag brukar, utan såg till att boka upp Emma för lite bio, något som i efterhand skulle visa sig upprepas ganska många gånger (kanske till hennes stora förtvivlan, vad vet jag). Det var dock dagen efter som skulle komma att prägla i stort sett hela mitt 2011. Matchen mot Ingarös damer, matchen som vi alla väntat på, matchen som vi inför fullsatt hall stod upp i med 6-6, och matchen då mitt knä beslöt sig för att ta ett litet uppehåll. Slutade med att jag satt på SÖS halva natten, berättade för sköterskorna att vi var tvungna att få hjälp fort; vi skulle ju åka utomlands ungefär fem timmar senare och packa hade jag minsann inte gjort. Till svar fick jag ”du kan få en propp om du flyger med det där knät” och ett par kryckor. Tack tack. Som tur var hade jag fått höra att korsbandsskada nästan var utesluten. Men iväg for vi och överlevde gjorde jag. Fysiskt alltså, Kap Verde is the place where to be om du vill dö av tristess. Brun blev jag dock och tur var väl det, för ni ska veta hur jävligt det är att hoppa på kryckor på en sandplätt i Atlanten. Afrika kunde jag dessutom pricka av på rese-listan och det var ju skönt. Kom hem, tyckte att svullnaden skulle gå ner, började planera 18-årsfirande, bokade resa till Rom, bokade resa till Costa Rica och lovade mig själv att det verkligen skulle bli det bästa året någonsin. Stressade även sönder i skolan och började gå till sjukgymnast, samtidigt som jag höll fast vid gammalt groll jag lovat lämna bakom mig. Fan vad arg jag var och fan vad just den personen låg illa till. Halkade och lämnade januari med ett fortfarande, säkert ännu mer, skadat knä.

Stolt

Ni som läst bloggen förut vet att jag aldrig har varit stolt över mig själv eller något jag har gjort.

Idag är jag dock det. Jag är så jävla stolt över att ha blivit vald till House Captain för 200 elever. En höst att minnas tills jag dör. Fan vad bra jag har varit.

Årskrönika

Förra året tänkte jag haka på trenden och skriva en sammanfattning av året här i bloggen. Sedan kom jag på att nej, mitt 2010 var ju faktiskt ett jävla skitår så det kändes onödigt att lägga ner någon energi på. På nyårsafton bestämde jag mig därför för att 2011 skulle bli det bästa året i mitt liv, så att jag skulle kunna skriva om det på bloggen. Typ, kanske inte riktigt bara därför, men lite. Till skillnad från löftet att skriva 1000 inlägg (som jag var på god väg mot fram till ungefär maj) har jag dock lyckats hålla det- det här har fan varit det bästa året i mitt liv, trots motgångar som jag aldrig kunnat tänka mig för ett år sedan. Det, mina vänner, är värt en årssammanfattning.

Så, snart kommer januari-inlägget, med bilder och hela karusellen!

Bloggdöden

Insåg idag att jag slutade blogga med värdighet i somras när jag fick iPhonen och kunde twittra istället. Så, då var det utrett.

Den sjunde december idag. Exakt sex månader kvar till den sjunde juni. Exakt sex månader kvar till studenten.