Bättre sent än aldrig

NU, efter ett X antal månader har jag äntligen gjort några bra träningar. Det fina är att det bara är en kvar. Typiskt? Ja men jag är inte förvånad. Hur kan det vara så att man oftast inte orkar ett skit men plötsligt, någon gång ibland, kan springa hur mycket som helst utan att bli anfådd? Skumt och dumt. Imorgon är det fredag och ni vet vad jag tycker om fredagar, buhu. Snart slutar vi 9:an och då vill jag ju inte ha några jävla helger i vägen. Och med tanke på separationsångest så slog den till på träningen. Som tur var var Sara och Mich där och kunde trösta. Usch, jag hatar att saker någon gång måste ta slut.