Sitter på bussen och nyss stog Lisen utanför fönstret. Vi konfades ihop och hade väldans roligt när vi lekte lekar och sjöng barnsånger istället för att skriva våra tråkiga texter.
Bussresan började dock med att jag av någon anledning....Ha! Vargen! Jag vann!...Ehh, glöm det. En liten lek vi alltid gör när vi åker ut till landet. Ja, av någon anledning hamnade jag sist i kön (hihi kön) trots att jag kom dit först. Kliver på och får snällt sätta mig i mitten, ni vet platsen som är till för handikappade, barnvagnar och folk med olagligt mycket packning. Jag kan vara den förstnämnda om ni vill. Mannen som sitter på platsen "framför", alltså den upphöjda precis efter som inte har något säte framför sig, börjar strax efter packa ihop sina saker och jag tänkte självklart vara snabb och ta platsen när han klev av. Han fortsatte att böka och knöla och vid COOP:en ställde han sig upp, hoppade av sätet och...gick fram till busschauffören.
Gubben sitter fortfarande kvar. Dock snodde jag åt mig en annan plats men jag menar, kan han inte bestämma sig? Han borde ju fatta att sådant stök med bagaget leder till att de mindre lyckligt lottade resenärerna slår på motorn och sätter fötterna på gasen.
Nu ser jag att det sitter en kille med en ölburk i handen på sätet bredvid mitt. Han kan inte ha haft några vidare föräldrar. Eller så var Gud irriterad den dagen han föddes. Aj, nu slängde han sin väska i ansiktet på mig. Överflödiga jävel, det kanske var så att Gud glömde dig överhuvudtaget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar