Jaha...

I måndags var alltså den första dagen i mitt 14/5 åriga liv som jag vaknat upp konfirmerad! Känns mycket bra faktiskt. Orkar inte berätta lika detaljerat som Bilbeln hade gjort men jag kan säga att det gick jättebra. Kommer upp lite bilder på presenterna om sisådär en vecka (eller två) så då är det bara för er att gå in här och checka.

Stackars Adde som vred knät ur led på våran obemannade idrottslektion, hoppas han stämmer skolan. Var bland det vidrigaste jag sett, nej usch nu skriver vi inget mer om det. Som tur var var han en stor jätte-endorfin (ni vet gladhormoner som gör att man inte känner någon smärta) där han låg på mattan.

Och oj oj oj vad jag lackade ur på svenskan i måndags. Vi håller på med grammatik just nu och det är väl det enda inom ämnet som jag är i särklass bäst på i klassen (är inte dålig på det andra heller för den delen). Det började med att jag och Frida gick upp för Helvetesbacken från centrum när hon börjar berätta om ett litet fel hon hade i sin svenskauppsatts om två författare. Stefan hade strykt över ordet "deras" i meningen "*någon* och hennes syster gick till deras mamma..." och bytt ut det mot "sin". Vi kommer helt överens om att det är innehållet och inte grammatiken som är det viktigaste i texten. När vi väl kommer in på svenska lektionen frågar vi såklart Stefan vad som egentligen var det väsentliga med arbetet, han svarar självklart att det är innehållet.
-Men varför har du då bytt ut ordet?, undrar vi.
-Jaa men det ju missuppfattas, svarar han.
-Vaa? vaddå missuppfattas?
-Jo men att man inte vet vems mamma det handlar om.
Sedan står vi och argumenterar för att en normalbegåvad person inte undrar över en sådan sak när det står i texten på raden ovanför. Efter en stund går vi iaf och sätter oss men efter en sisådär 2 minuter får ju jag en snilleblixt. Jag säger till Frida att enligt den possesiva pronomen så har hon rätt. Det är två personer det handlar om och alltså använder man sig av tredje person plural- dvs deras. Vi går fram till Stefan igen men så sitter den jäveln och förnekar att pronomen har rätt och att det är mer korrekt att använda tredje person singular, alltså "sin". Men nej, säger jag då och undrar om jag verkligen ska behöva rabbla pronomen för honom- han, som varit svenskalärare sedan 1500-talet. Det slutar efter en stund med att han säger något i stil med:
- Nej, jag tänker inte ta den här diskussionen.
Och varför det kan man ju undra? Joo för att kanske fattade att han faktiskt hade fel och att han var för feg för att erkänna det efter så mycket gnabb.

Nej nu ska jag nog ta och pallra mig ner för trappan och läsa lite Harry Potter innan Lost börjar.
Har det fint, hasta luego!
Och med tanke på spanska, varför ska jag överhuvudtaget vara med på lektionen om jag ändå inte får svara på frågorna för mitt lag när vi har en tävling? Jag skiter i om alla ska få chansen att svara, är det tävling så är det och den ska man fan mig försöka vinna...