Långfredag:

Läser ni inlägget "Shoot me" lite längre ner på sidan kan ni se att det står något om ett beep-test. Det var idag. Vi börjar från början:

• Vaknar, tänker på beepet från första sekund.
• Har NO-prov, gick galant.
• Lunch.
• Matte, förstår för en gångs skull allting och har så gjort under en längre tid nu men nervositeten blir värre och värre. Jag bryter ihop, lite halvt. Grinar. Inte blir det bättre av att klasskompisarna tycker att detta är fantastiskt roligt och säger "Fanny, snart är det beep-test!!!". Grinar ännu mer. Mår illa.
• Går till idrotten. Grinar på vägen ner.
• Byter om. Går in i salen. Börjar grina. Känner fortfarande av smalbenet.
• Jenny sätter igång högtalarna. Alla ställer sig på rad. Jag tvekar in i det sista men ställer mig gråtandes på linjen. Börjar springa. Benet blir värre. Börjar gråta igen. Jenny försöker dra mig av planen och säger åt mig att "gå av. Spring inte om du inte vill, vi fixar det sen". Jag fortsätter springa. Dumt gjort. Benet går av snart. Istället slutar det med att jag går av, förstörd. Alla springer vidare och många höjer sig från förra gången *glad gubbe*. Jag känner mig värdelös, fortsätter gråta. Lektionen slutar och när alla har gått blir jag bortdragen i armen. Dags för ännu ett psykologi-snack. Bra. Det jag får höra behövdes, beepet spelar ingen roll för mig rent betygs-underlags-mässigt. Däremot för mig själv som person. Pratar lite mer. Får en kram. Allt känns mycket bättre *tacksam gubbe (om det nu hade funnits)*.

Som ni förstår är det här med beep-testet heavy shit för min hjärna och träffar ni mig regelbundet vet ni hur allt ligger till.