Nervous breakdown

I dag på vägen hem satt det en dam bredvid mig. Eller, jag satt bredvid henne för hon satt innerst men i alla fall. Damen i fråga måste har varit på väg någonstans, någonstans där något viktigt skulle hända. Längre bort än centrum vet jag att det var för då gick jag av (och Amanda! Nu vet jag vad du menade med att killarna i you-know-which-class alla går runt i färgade chinos! Det såg sjukt ut!). Och hur vet jag då att damen var på väg till något viktigt? Jag är inte synsk, jag kan inte läsa tankar (fast jo, mer om det i nästa inlägg!) och jag frågade henne inte så vad i helskotta kan det vara? Jo, damen kunde inte sitta still! Det tar 30 minuter från Slussen till Gurra, i 30 fucking minuter satt hon och gjorde nervösa saker med händerna och armarna. 30 minuter, vet ni hur lång tid det egentligen är! Antingen drog hon med händerna i håret, pillade på mobilen, petade ner nagelbanden och observerade sedan sina händer som om hon precis fått dem, pillade på mobilen igen, använde armen som huvudstöd, drog handen genom håret, tittade ut genom fönstret, tittade tillbaka ner i telefonen, flackade med blicken, petade ner nagelbanden eller suckade så att det hördes genom mina hörlurar, och då suckar man jävligt högt. Grejen var att hon gjorde varje sak i mindre än fem sekunder. Jag ville bara smälla till henne och skrika sitt still. Usch, jag hoppas att det viktiga hon skulle till gick åt helvete.