Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket

Har kommit på så många saker att skriva om idag men inte kommit till skott. Lite dumheter och lite djupare grejer. En sak fastnade jag för. Såg programmet Det blir bättre, den här gången med Morgan Alling. Han berättade om sin barndom. Tragisk och hopplös, men inte alls ovanlig.

Vet inte om ni har missat att jag brukar se honom på morgnarna utanför skolan men i så fall så vet ni nu. Förstår ni hur sjukt det kommer bli nästa gång jag ser honom packa in barnvagnen i bilen 07.52 en sketen onsdag? Att jag plötsligt vet saker om hans barndom, en person som jag aldrig har och most likely aldrig kommer känna? Varför i helvete vet jag saker om hans liv som egentligen är så privata att det borde vara olagligt att berätta i media? Det är sjukt, jag vill inte veta.

Programmet presenterades i samarbete med Rädda Barnen, syftet var jättebra och historien i sig gripande (nu börjar mina ordval gå för långt) men ändå. Varför vet jag mer om Morgan Allings barndom än om folks som jag faktiskt känner? Varför är offentliga personer så jävla spännande när liknande livshistorier finns i var och varannan trappuppgång? Nej, jag förstår inte, ändå tittade jag som en besatt. Sjuka, sjuka värld.