Vilken jävla grej. Unexpected. Annorlunda. Fantastiskt. Punktform är lättast, here we go:
- Ska man betala Pengar med stort P för att åka iväg och volontärarbeta (läs: vara
uppbokad med tråkiga saker 80% av tiden) så ska man åka längre än två veckor. Vi hann med tre utflykter, en och en halv mer än vi hade förväntat oss. Tråkigt att inte hinna se hela landet när man åkt så långt. - Varken vi eller de andra svenska (asgrymma) volontärerna är/var speciellt nöjda med Volontärresor (läs: missnöjda).
- Trots att man duschar i kallvatten, kör bil som om man har brutal dödslängtan och äter ris och bönor till allt (tack Gud för gallo pinto, det ska jag låta mamma laga) så blev det aldrig någon större kulturkrock. Att bo i Costa Ricansk familj var ungefär som att bo i tysk familj, fast åtta gånger trevligare.
- Lokalbussen kostade 2 kronor, bion 14, taxin hem från stan ungefär 30 och transport till kusten 50. Måste ta reda på vad medelinkomsten ligger på.
- Lägg till det att de inte lägger speciellt mycket vikt vid ett fungerade gatusystem och lokaliserar sig via ungefärliga riktmärken, samt lever efter Tica-time där fem minuter är 15 minuter och en timme är två timmar. Frustrerande för en organiserad och tidspessimistisk svensk, men troligen ganska avslappnande om man släpper taget om ordning-och-reda-manin.
- Att åka buss genom landet är överlägset. Såg inte ett fult ställe på två veckor. Allt var vackert på sitt sätt, till och med ghettot.
- Mer saker kommer säkert. Eller inte, men då får det väl bli så.
Bara för att saker inte bli som man tror så behöver det inte innebära att de för den sakens skull är dåliga. Den här resan var inte alls vad jag hade förväntat mig, men den lärde mig just det och det tror jag att jag kommer ha nytta av hela livet.
1 kommentar:
så avundsjuk!
Skicka en kommentar