Here I am, doing everything I can, pretending I'm Superman

Jag tror att många uppfattar mig som en riktig skrytpelle, som en "jag-är-fan-så-mycket-bättre-än-dig"-idiot, som en översittare. I don't blame them, ofta överdriver jag den attityden, utan att för den sakens skull egentligen tro på det själv. Faktum är, att jag aldrig har varit stolt över mig själv. Inte när jag gick ut grundskolan med 14/17 MVG:n, inte när jag tog körkort dagen efter min 18-årsdag, inte över att jag efter två gymnasieår har jobbat mig till 16/17 MVG:n, och inte över att jag utan vare sig kött på benen eller skinn på näsan åker till andra sidan jordklotet och gör något som många, av olika anledningar, aldrig skulle göra. Jag lever av mina prestationer, problemet är bara att jag tar dem för givet. Jag uppskattar dem inte för VAD de är, utan för ATT de är. Brist på självkänsla eller självförtroende är det inte frågan om, jag tycker bara inte att det jag gör är något att hänga i julgranen- för de är ju självklarheter. Däremot är jag stolt över alla andra. Frida till exempel, herregud vad jag är glad över att känna en sådan människa. Eller min kusin, när jag blir stor ska jag bli som henne!

Men lite tråkigt är det allt, någon dag skulle jag vilja vara lika stolt över mig själv som farmor alltid säger att hon är. Bara en liten stund, för att prova på liksom.