Oktober 2011

Nu kör vi korta inlägg, jag har tröttnat på det här. Månaden inleddes med seriepremiär på hemmaplan i nya hallen- Markoolio och pompa & ståt så det hette duga. Oktober innebar även ett till jobb, det som skulle visa sig bli mitt sista besök på gymmet (för den här gången), hatade innebandyn och bestämde mig för att, i ren protest mot allt och alla, skita i det och ta lite semester. Beställde studentmössan och det var väl i den vevan som jag tog studenten mentalt- allt var plötsligt så påtagligt, trots att det var 240 dagar kvar. Stressade sönder i skolan men mådde faktiskt helt okej, rutinen kickade in. Hann dessutom med att torska några Inter House Competitions... Costa Rica närmade sig och jag vet inte hur många vaccinationer jag fick (okej jo, det vet jag, fick tre stycken); det mailades fram och tillbaka över Atlanten men fan vilken ångest jag hade. Vad gav jag mig in på? Åka till Centralamerika. Med Elin. Dödslängtan, helt klart. Hade mysmiddag med tjejerna i Gamla Stan (om planet skulle störta) och jag lärde mig hur lojalitet ser ut, om det nu kan göra det. Skrev 1.2 på första högskoleprovet dagen innan jag åkte och den 30:e satte jag mig på planet med Elin Courtney Love Loflin. New York som första stopp, San José som andra.

September 2011

Och vad hände i september då? Jo, jag hade bland annat min första riktiga utgång, en sisådär två månader för sent; hade FF i Solna ungefär varje helg, ville rädda världen och blev blodgivare och styrde samma dag min och Olles första Inter House Competition som Captains (genom att smygsitta i bilen istället för att frysa i spöregnet som alla andra). Drog dagen efter det till Spanien med laget och fan vad jag behövde de dagarna- komma bort och andas, samtidigt som en seger över spanska mästarinnorna satte pricken över i:et. Kom dock hem till en frustration olik någon tidigare och här någonstans började mitt innebandyhat smyga fram. Eller, inte hat mot innebandyn i sig, men situationen i stort. Såg både Oscar Linnros och The Arks sista, oförglömliga spelningar och kände sedan att jag kunde dö lycklig efter att ha hört Rösten med stort R i Globen (Josh Groban alltså). Humöret åkte bergochdalbana- upp och ner, och fram och tillbaka. Insåg att de där 1000 inläggen proooobably not skulle hinna bli skrivna under året.

Augusti 2011

Fired August off med att vakna upp i och spendera mitt livs bästa resa i världens vackraste stad. Dolce far tutto- the sweet in doing everything, blev ledorden och jag är så glad att just en sådan resa blev min första egna. Inledde min comeback-säsong med ännu en ihopslagning och jag var nog en av få som hade en positiv inställning. Vardagen kom igång med buller och bång, möten hit och möten dit, och jobb varvades med matcher (efter 237 dagars väntan, den ni!). Träffade småtjejerna jag blivit hjälptränare för och hade ner-cab:ade road trips över hela Stockholmsområdet till diverse matcher. Gick på ett fantastiskt bröllop, catchade up och tog igen en halv jävla sommar med Emma vid jag vet inte hur många tillfällen, försökte boka tatueringstid till Jennie, stod under Skanstullsbron och funkisarbetade på Midnattsloppet, började förbereda mig medicinskt inför Costa Rica-resan och kickade igång mitt sista år på gymnasiet. Tråkigt nog blev välkomnandet tillbaka inte speciellt trevligt, något som förföljde mig i flera jävla månader. Uppbackningen jag fick av alla var dock enorm, fan vad tacksam jag var. Min höst som House Captain för King House skulle inte få förstöras, så var det bara.

Juli 2011

Juli år 2011 var det jag hade längtat till av hela mitt hjärta i...ja, jag vet inte hur länge. Har dessutom märkt hur värdelöst långa mina tidigare inlägg blivit så vi ska försöka korta ner det hela från och med nu (inte för att juli är den lättaste månaden att korta ner, men vad fan). Anyway, intensivkursintensivkursintensivkurs var allt som gällde halva månaden. Ner-cab:at med fantastisk lärare och vid lediga stunder dunkade jag Danza Kuduro som alla andra. Sommarens enda havshopp med Jennie, sommarens första hejdå-fika med Emma, blev med iPhone och var tillslut en värdig människa. Och så var dagen kommen. Den 11:e. Uppe med tuppen och skrev 62/65 på teoriprovet, en fin start på en fyra dagar lång Super Sweet 18! Firade med familjen; firade med att gråta hysteriskt över det fixade körkortet; firade med dunder-och-brak-och-ribbåt-och-picknickiHagaparkenmedsjöutsikt-och-trerättersmiddag-och-tal-och-sång-och-kvällspromenad-och-hotellövernattning-och-frulle med bästa vännerna in da wörld; samt firade med Harry Potter premiär(ish)/post-Potter depression med underbara och odödliga 9int. Fick även en ful fisk på kroken under första utgången. Åkte till Munkholmen och försökte lugna ner mig mitt i all hysteri och kommer ihåg att jag kände mig helt tom. Allt som snurrat i mitt huvud i sju månader var plötsligt över, på fyra dagar. Lärde mig dock mycket om mig själv- förstod att jo, jag har nog mer kapacitet än många andra när det gäller att maximera de slutgiltiga utkomsterna, och det är jag så jävla glad för. Sommarens andra hejdå-fika med Emma (denna gång en bilutflykt, förstår ni frihetskänslan?) och chock över terror i Norge varvat med en veckas intensivt jobb fick tiden att gå lite fortare och den 31:a smällde det- ciao Roma!

 

Att fortsätta

Allt är inte som förut, både på gott och ont. Det onda kommer fram när man tittar på foton och skriver årssammanfattningar. Tänker tillbaka, tänker lite djupare, tänker bortom arkivet. Saker går i vågor, ibland är det allt och ibland är det ingenting. Men trots det, att det ibland är ingenting, så vet man att det alltid kommer komma en vågtopp till. Man bara vet. För de där tidigare topparna försvann aldrig spårlöst, mönstren i sanden går aldrig att sudda ut.

Juni 2011

Och så var juni kommen, månaden som inledde mitt sista sommarlov, sommarlovet som skulle vara starten på mitt nya liv som 18-och-nu-kan-jag-göra-vad-jag-vill. Smidde planer för fullt, både egna och överraskningar åt andra, och FA-AN vad jag ville ha en iPhone. Gjorde de sista uppgifterna i skolan och kände mig så jävla duktig som stått ut. Jobbade årets första pass och ångesten jag hade innan mina vänner, den var var inte nådig. Petter och September samt allas vår Markoolio fick celebert besök på Grönan av oss men känslan av att konsertsommaren 2010 aldrig kommer återupplevas förtog stämningen ganska duktigt. Gick ut tvåan med 16 MVG:n och ett VG och blev någon dag före skolavslutningen utsedd till King’s nya House Captain, med start i augusti. Kände mig så jävla grym att det var ett under att jag inte sprack av mallighet. Lyckades även ta på mig att bli hjälptränare åt F-00/01 under det kommande säsongen och tänkte att jag satt mig själv i samma helvetessits som hösten 2009. Men det skulle lösa sig, det här skulle ju bli det bästa året i mitt liv. Samma dag som avslutningen hann jag och Jennie även med att både hamna i chocktillstånd och få vredesutbrott på mindre än två minuter när Emma inte vann Värmdöfestivalen, man måste ju vara effektiv. Efter det in till Skinnarviksberget med halva Värmdö Gymnasium, ty dagen var kommen då nedräkningen skulle få ett slut, i alla fall den ena. Jennie skulle vid tolvslaget fylla 18 och jag undrar om inte minuterna innan och efter var några av de lyckligaste i mitt liv. Här hade vi gått och räknat ner i ett år, och så stod vi äntligen där, med hela Stockholm i bakgrunden. Helt underbart. Den 14:e var nog en av de mest nervösa dagarna i mitt liv. Amerikanska släktingarna var äntligen i Stockholm och det var dags att träffa dem. Efter år av tankar och månader av mental förberedelse gällde det, det var ju nu jag skulle garantera vidare kontakt med dem, helst livet ut. Gondolen was the place, hela familjen var där och JÄVLAR vilken fantastisk kväll vi hade! Än en gång tackade jag den 15-åriga Fanny som valde att söka till ett engelskspråkigt gymnasium, för utan det tvivlar jag på att vi så här ett halvår i efterhand fortfarande hade haft regelbunden kontakt över Atlanten. Gick Riskettan och inledde veckorna då jag åt, sov och drömde körkort. Hann dessutom fira Fridas 18- och Saras 17-årsdag. Lämnades ensam hemma hela midsommarveckan och hann dra in lite dubbel-OB-lön och gå på bio innan intensivkursen på trafikskolan började. Firade halva midsommaraftonen med Emma och halva med Ida, helt klart MVG. Avslutade Juni med att köra bil, plugga teori, och köra mer bil. Det närmade sig.

Maj 2011

Började månaden med att komma hem från Västerås, hem till högar av plugg. Det fina i kråksången var dock att jag äntligen, efter elva år, insåg att jag faktiskt inte behöver oroa mig så mycket för skolan, det löser sig alltid ändå. I skrivande stund känner jag att det var på både gott och ont- gott för att jag mår mycket bättre, och ont för att jag inte längre är stensäker på raka MVG:n genom gymnasiet (med undantag för matte). Firade världens bästa nyblivna 16-åring några veckor för sent, och här någonstans i början hände det som ur bloggperspektivet inte får hända- jag började Twittra. Twittrade om att jag hade ytterligare en twin-period med Jennie, om att det bara var en/två månader kvar till hennes och min 18-årsdag, om att jag gått Värmdö IF:s grundläggande ledarutbildning och om att jag hade min första körlektion. Körkortet var nog det enda som betydde något just då, allt annat kom i andra hand. Dum som jag var berättade jag för allt och alla att jag fått tid för teoriprovet på min födelsedag och uppkörningen dagen efter, något som jag senare kom på var helvetiskt korkat- pressen var fan inte nådig. Å andra sidan var det nog bra, utan den hade jag kanske kuggat. Pressa järnet med kokosolja försökte jag hinna med och en solig kväll tog jag med Emmaslemma på AIK-Helsingborg och lyckades på två timmar käka kokt korv för 120 spänn (den ni). Konsertsommaren inleddes dessutom med Johnossi samt (kaosartad) Familjen på Grönan och i samma veva hann vi med en avslutningsmiddag med damlaget. Åkte till Finland på 40-årsfest, flög hem och avslutade kalaset med att höra chompis sjunga för första gången- fick en chock, så jävla bra!

April 2011

April knackade på dörren och möttes av konstanta tankar på körkort. Sommaren var på väg, året-som-det-var-planerat var på väg och plugget blev helt okej när man kunde göra det utomhus. Började se ljuset i skadetunneln och fick vara med mer och mer på träningarna, timmarna på gymmet hade börjat betala av sig. Kan ni föreställa er lyckan av att kunna nudda rumpan med hälen efter tre månader? Nej, men sådana lyckorus duggade tätt det lärde mig att man faktiskt ska vara glad för det lilla. Lyssnade på Maggios album dagarna i ända och kletade in mig i kokosolja i hopp om att bygga på brännan som hållit sig kvar sedan januari. Tog steget och mailade en av amerikanerna som skulle komma på besök i juni och fick bästa tänkbara respons. Hade ytterligare en underbar reunion med med gamla 9int med och kände att ”fan, vi kommer alltid att höra ihop, hur olika vi än är”. I slutet fick jag träna innebandy på riktigt och grät (nästan) av lycka. Äntligen äntligen äntligen. Fick dessutom veta att en ny operation inte skulle behövas och BAM så var den sommaren räddad! Körkortet snurrade därför om möjligt ännu mer i huvudet och som grädden på moset bokade vi likväl intensivkurs som uppkörning. Vi började också utnyttja våran adress i Solna och såg AIK slå IFK med 2-0 en solig eftermiddag (med på tok för lite kläder). Spontankväll hos Ida med lite skönt pack i slutet av påsklovet som följdes av en eller två eller tre picknickar med Sara, samt Emma och Jennie. Och så en till med Emma. Och en till. Herregud. Gick på begravning och skyndade sedan iväg till bussen mot äventyr med laget i Västerås.