Ni vet sådana där stunder som man önskar aldrig tog slut? Ögonblick när man är som allra lyckligast i livet och skulle göra allt i världen för att få spara dem i en liten låda för att kunna öppna upp en regnig oktoberdag som denna. Även om det inte regnar just nu.
Stunder som dessa har jag upplevt ganska många gånger den senaste tiden.
På bussen mot icke-civilisationen.
Med datorn i knät.
Med en klimakteriekossa till kärring bredvid mig.
Då kommer hon där, uppsmygandes för trappan, visar upp den fula busskortshållaren som hennes skola tvingar henne att ha och med en ful dataväska på ryggen som hon bär alldeles ofrivilligt. Jävla John Bauer. Ibland har denna varelse (kreatur) även en trasig toolbag från Unihoc med sig. Hon vill ha en ny, en sådan som Fian (jag också mamma och pappa, i julklapp!).
Hon heter Stavborg. Thilda Tuffaste Stavborg. En flicka som blivit jagad av halva Värmdö. Själv förstår hon inte varför men så påminner jag henne om hur hon mycket hon ber om det och då ramlar poletten ner lite halvt, ibland fastnar den nämligen på vägen. Hennes mobiler blir stulna, henne skor blir stulna och hennes jag vet inte allt blir stulna, detta av människor som efteråt får smickrande smeknamn som allt som oftast innehåller antydningar om att vederbörande är överviktig. Eller korvig.
Flickan Stavborg älskar djur. Speciellt de som går på ängen vid Hässelvik och ska slaktas. Ibland är det kossor, ibland hästar och ibland gubbar som rastar sina hundar.
Det är underbart att åka över broar när Thilda är med, hon brukar påminna mig om att vi faktiskt kan råka åka över dykare just i det ögonblicket. Speciellt om det är Djuröbron.
Nej du Thilda, det får fan räcka. Jag orkar inte skriva om dig längre.
Puss på´re...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar