"Fy fan Fanny du är så jävla klen"

Sara kom upp till hallen och hjälpte mig med rehabträningen, min egen högst personliga samt rutinerade sjukgymnast till vän. Hon sa ännu en gång att jag MÅSTE tänja ut knät, hur satans jävla ont det än gör och så låg jag där, med foten uppflugen på en liten plint, hängandes med knät som töjdes neråt. Jag kan ju säga att endorfinerna som skickades ut var inte att leka med, jag gapskrattade samtidigt som tårarna började rinna för att det var så jävla obehagligt. Men vet ni? Jag kan för första gången sedan den första januari sitta med helt utsträckt ben i sängen. Förstår ni hur skönt det är att inte behöva ha stöd eller sitta med böjt knä? Att det sedan gör förbannat ont att trycka ihop benet är en annan sak. Knäna är en sådan där sak som jag tror att man måste uppleva icke-funktion med för att uppskatta dem ordentligt. Jag är uppriktigt sagt tacksam för att jag kan böja på mitt andra knä utan att det tar stopp och gör ont. Tänk på det ni som inte idrottar och drar på er skador, börja aldrig motionera. Dessutom börjar tejpen som sjukgymnasten satte fast på knät i torsdags lossna och jag kan ju känna så här i efterhand att jag kanske skulle ha epilerat benen innan, att dra bort tejpen gör lika ont som att trycka ihop knät. Undra hur stel jag kommer vara imorgon.