Vill säga så mycket men mycket av vad?

Nu är timmen så där lagom sen att jag får för mig att skriva supposed-to-be-deep-shit-inlägg, inlägg som dagen efter alltid är så patetiska att jag smäller av. Är inte det lite konstigt? Att man vid ett tillfälle känner hur mycket som helst för att några timmar senare förkasta det man uttryckt? Antingen skäms man eller så är man rädd. Rädd för den delen av en själv som inte visar sig allt för ofta och som är ganska okänd. När jag läser saker i efterhand skäms jag oftast, förmodligen för att det skrivna tillkom när man varit on the brink of collapse av trötthet. Och varför är det så att tankegångarna förändras när man är trött? Skumt det där, hjärnan är ett under. Det är därför jag ska bli idrottspsykolog med en miljon i studieskulder. För att hjärnan är så jävla konstig och så jävla avgörande. Allt sitter i huvudet. Hinder och spärrar, ambitioner och drömmar. Allt.

Visst tycker ni att min hjärna ska fokusera på sweet dreams nu? Aa, antog det också.