Dag 4- Det här får mig att gråta

Jag är en sådan som gråter när man inte ska gråta och inte gråter när man ska gråta. Ett exempel är meant-to-be-sorgliga filmer, helst på bio. Gråter jag när resten av salongen snörvlar? Nej. Vad gör jag? Skrattar, fråga mina (fett bittra) vänner vad de tycker om det. Jag var den där ungen som inte kunde hålla sig för skratt när någons husdjur hade dött på mellanstadiet och vad gäller filmer kan jag erkänna att jag grinade till Simpsons en gång (Homer skulle dö, okej?!). Och om vi ska hålla oss kvar vid filmer, så ska jag erkänna att jag övar! Härromkvällen ville jag se I taket lyser stjärnorna för att 1. jag inte hade sett den (skratta du) och 2. för att alla tydligen grinar flodvågor. Det gjorde jag också, kändes sjukt bra!
Annars då? Jo, ibland har man ju sådana där dagar då man bara vill stänga av och lägga sig under täcket och gråta ut allt. Jag brukar göra det, minus det där om att stänga av och lägga sig under täcket. Gråter alltså för minsta lilla grej men det både får och måste man, det känns ju alltid bättre efteråt. Det finns två saker som jag i hela mitt liv gråtit över och det är vid självömkan och vid misslyckanden i skolan. I sexan grinade jag en halv dag när jag hade fått 34/37 på läxförhöret över Europas huvudstäder då jag av någon jävla black out-anledning skrivit Island istället för Reykjavik (Belgrad och Sarajevo får man blanda ihop, så det kunde jag smälta men dumma misstag- aldrig). Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop på Kvarnberget över VG+ som utan det där slarvfelet kunde varit ett MVG och ni ska bara veta vilken ångestfylld höst jag hade under första terminen i ettan av gymnasiet för att prestationerna kändes otillräckliga. Hmm, något mer? Jo! Jag blir väldigt sällan tårögd när jag asgarvar. Jag får bara jävligt ont i magen och klappar på låret som en efterbliven säl.