Dag 9- Bild på mig och min bästa vän:
Den är svår, för jag har varken en bästa vän eller en bild med alla mina vänner samlade på. Ni får föreställa er, jag lovar att det kommer bli världens finaste bild.
Dag 10- Min sämsta egenskap:
Förmodligen att jag konstant är så in i helvete avundsjuk på allt och alla när jag vet att andra skulle göra ganska mycket för att få de jag har. Tror att denna ständiga avundsjuka bottnar i min extrema tävlingsinstinkt och inställningen att man är vad man presterar (i det här fallet kan prestationen te sig på flera olika sätt). Eller nej, jag vet att den kommer därifrån, finns inget annat ställe den skulle kunnat emerge from. Jag skulle dock inte byta ut tävlingsmänniskan inom mig för något i världen, det är den som ska få mig dit jag vill och jag har alltid haft magkänslan att det är precis vad den kommer göra. Viljan att prestera och strävan efter att hela tiden vara bättre än alla andra är lokomotivet i segertåget och jag är så lycklig att jag fått den mentaliteten. Haha jag älskar att jag snurrar in på bra egenskaper när jag ska prata om den sämsta men that's how I roll, varför fästa sig vid dåliga saker? Men ja, jag är jävligt avundsjuk av mig. Annars kan jag tänka mig att många av er skulle säga min brist på ödmjukhet men tro mig när jag säger att den har utvecklats något enormt de senaste åren. Trots min image och ytliga attityd av att vara lite småarrogant och oödmjuk så är jag inför det allra mesta väldigt ödmjuk om än med ett väldigt gott självförtroende och det är det väl inget fel med. Att säga att man är ödmjuk är det mest oödmjuka man kan göra.
Dag 11- Någonting jag oroar mig för:
Också lite knepig. För tillfället är det nog ingenting tror jag, kanske att läkarna efter operationen nästa vecka kommer säga att de tvingas till en ny, stor operation som innebär rehab i 6-9 månader. Det vore jättefittigt. Jag har börjar simulera fram känslan av att spela innebandy när jag får abstinens, att springa på det där anpassade sättet och samtidigt göra de där svepande rörelserna med överkroppen för att sedan avlossa kraften och se bollen gå fyra meter utanför målramen. Jag är lite hjärnskadad efter att ha tittat på Lost sedan 2004 och brukar ibland tänka att everything happens for a reason. Har försökt komma på vad den "högre" orsaken till min skada är och egentligen inte lyckats så värst bra. Jag var verkligen inte på väg att tappa suget, det har aldrig varit roligare, så att orsaken skulle vara att jag skulle få tillbaka motivationen är inte så troligt. Funderar även på om det var kroppens markering att det gått för långt och att den faktiskt måste vila en längre period. Knä- och smalbensproblem sedan sex år tillbaka kanske inte är sådär skitbra (även om jag saknar den smärtan). Only God knows antar jag (jag är inte så där religiös egentligen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar