Februari 2011

Inledde februari med att pricka av magnetröntgen på listan över saker att göra innan jag dör. Fredagen senare, mitt under idrottslektionen jag inte var med på, sms:ade mamma: ”Skada på främre korsbandet”. Det var inte sant, det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant. Korsbandet, just det som alla från sjukgymnast till kiropraktor till läkare uteslutit. Jag hade alltså gått med i korsbandsskadeklubben, en merit i sig. Hängde i alla fall lite mer med Emma, anslöt mig till gymkortsfamiljen på World Class för att kunna rehab:a och fick för första gången på en och en halv månad känna känslan av att ha tränat på riktigt. Pluggade som en galning (enligt arkivet, men det är inget jag känner igen mig i), trotsade knät och åkte pulka med Ida, blev lika lyrisk som alla andra när Jag kommer släpptes, bodde på gymmet, hängde med laget på alla matcher och vägrade känna att jag var skadad och inte kunde vara med. Övningskörandet tog jag dessutom tag i och det var ju tur, för i övrigt kände jag mest att jag stod still och trampade på samma jävla ställe. Blev lite rädd för att året skulle bli som det förra, trots späckade planer. Blev inskriven och fick träffa knäspecialisterna på fantastiska Artrokliniken och vips hoppsan hejsan hade jag en operationstid inom två veckor. Det började äntligen hända saker i knäprocessen, efter att jag undrat vad fan som stått på i nästan två månader. Samtidigt mådde jag fortfarande ganska dåligt över saker som hände 2010. Inget jag skrev om på bloggen, men jag kände mig sviken och fruktansvärt bortprioriterad. Berättade nog bara för en person och hen ska ha ett så jävla stort tack för att den lyssnade och ställde frågorna ingen annan ställde. Hann med att bli intervjuad för radiosporten men tji fick jag för mer bortklippt än så kan man inte bli! Hade också en sådan där period när jag var twin med Jennie, och mitt i allt laddade jag mentalt inför operationen.

(Det finns bara TRE bilder från februari, ba: ehh?)

HERREGUD! MAN KAN GÖRA BILDERNA STORA!