Så, jag avslutade den 31:a december 2010 med att skriva något i stil med ”Aldrig mera 2010, I’m outta here!”, och rivstartade året med att inte alls sitta hemma och ruttna som jag brukar, utan såg till att boka upp Emma för lite bio, något som i efterhand skulle visa sig upprepas ganska många gånger (kanske till hennes stora förtvivlan, vad vet jag). Det var dock dagen efter som skulle komma att prägla i stort sett hela mitt 2011. Matchen mot Ingarös damer, matchen som vi alla väntat på, matchen som vi inför fullsatt hall stod upp i med 6-6, och matchen då mitt knä beslöt sig för att ta ett litet uppehåll. Slutade med att jag satt på SÖS halva natten, berättade för sköterskorna att vi var tvungna att få hjälp fort; vi skulle ju åka utomlands ungefär fem timmar senare och packa hade jag minsann inte gjort. Till svar fick jag ”du kan få en propp om du flyger med det där knät” och ett par kryckor. Tack tack. Som tur var hade jag fått höra att korsbandsskada nästan var utesluten. Men iväg for vi och överlevde gjorde jag. Fysiskt alltså, Kap Verde is the place where to be om du vill dö av tristess. Brun blev jag dock och tur var väl det, för ni ska veta hur jävligt det är att hoppa på kryckor på en sandplätt i Atlanten. Afrika kunde jag dessutom pricka av på rese-listan och det var ju skönt. Kom hem, tyckte att svullnaden skulle gå ner, började planera 18-årsfirande, bokade resa till Rom, bokade resa till Costa Rica och lovade mig själv att det verkligen skulle bli det bästa året någonsin. Stressade även sönder i skolan och började gå till sjukgymnast, samtidigt som jag höll fast vid gammalt groll jag lovat lämna bakom mig. Fan vad arg jag var och fan vad just den personen låg illa till. Halkade och lämnade januari med ett fortfarande, säkert ännu mer, skadat knä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar