Kort och koncist

Första matchen på en och en halv månad idag- ett mål, en assist, och inte så mycket mer. Otime:at och jävligt, men det blir nog bättre. Om ett tag. Förhoppningsvis.

Dessutom fick jag svaret från högskoleprovet igår, 1.2 bidde det. Jag är nöjd, inte så mycket att vara missnöjd över (till och med Emma och Bella applåderade, då jävlar).

Engelska

Tid att skriva lite psykologianalys, jag tackar jag.

19-1

Årets match spelades igår. Mot världens bästa klubblag, i nya hallen. Vilken jävla grej, det ska vi se till att få göra nästa år också (och då ska jag se till att inte vara borta från träningen fyra veckor i rad precis innan så att jag kanske maybe baby blir uttagen...). Nedan har ni bänkvärmarna som de gjorde en riktigt bra insats om jag får säga det själv!

And so it grows

Gruppen av folk i min umgängeskrets som tar körkort bara ökar och ökar. Idag säger vi ett stort jävla grattis till Marika!

Helt kass är jag inte

Gjorde Emmas läxa idag. Jag kan rita. Om jag vill samt inte blir så jävla arg att jag börjar svettas vill säga. Annars då? Vi hann med både lunch och middag tillsammans, bra dag med andra ord. Och nej, jag har inte kalkerat. Sådant är för töntar.

Live update

Såhär exalterad är jag på religionslektionen. Å andra sidan har dagen i övrigt varit riktigt bra, faktiskt skönt att vara tillbaka i skolan. Kommer nog aldrig komma ifrån faktumet att jag tycker om att gå i skolan, på gott och ont. However, så fick jag råpanik imorse när jag vaknade och min första tanke var att jag bara har tre riktiga skolveckor kvar att fixa alla äckliga 50-poängskurser, omdömen skvallrar om en latmask som inte förtjänar MVG i allt. Tre veckor har dock räckt förut, det ska nog lösa sig.

Costa Rica 2011

Vilken jävla grej. Unexpected. Annorlunda. Fantastiskt. Punktform är lättast, here we go:

• Ska man betala Pengar med stort P för att åka iväg och volontärarbeta (läs: vara
  uppbokad med tråkiga saker 80% av tiden) så ska man åka längre än två veckor. Vi hann med tre utflykter, en och en halv mer än vi hade förväntat oss. Tråkigt att inte hinna se hela landet när man åkt så långt.
  
• Varken vi eller de andra svenska (asgrymma) volontärerna är/var speciellt nöjda med Volontärresor (läs: missnöjda).
  
• Trots att man duschar i kallvatten, kör bil som om man har brutal dödslängtan och äter ris och bönor till allt (tack Gud för gallo pinto, det ska jag låta mamma laga) så blev det aldrig någon större kulturkrock. Att bo i Costa Ricansk familj var ungefär som att bo i tysk familj, fast åtta gånger trevligare.
• Lokalbussen kostade 2 kronor, bion 14, taxin hem från stan ungefär 30 och transport till kusten 50. Måste ta reda på vad medelinkomsten ligger på.
• Lägg till det att de inte lägger speciellt mycket vikt vid ett fungerade gatusystem och lokaliserar sig via ungefärliga riktmärken, samt lever efter Tica-time där fem minuter är 15 minuter och en timme är två timmar. Frustrerande för en organiserad och tidspessimistisk svensk, men troligen ganska avslappnande om man släpper taget om ordning-och-reda-manin.
• Att åka buss genom landet är överlägset. Såg inte ett fult ställe på två veckor. Allt var vackert på sitt sätt, till och med ghettot.
• Mer saker kommer säkert. Eller inte, men då får det väl bli så.

Bara för att saker inte bli som man tror så behöver det inte innebära att de för den sakens skull är dåliga. Den här resan var inte alls vad jag hade förväntat mig, men den lärde mig just det och det tror jag att jag kommer ha nytta av hela livet.

Hollywood goes Newark goes Continental Airlines

Först tänkte jag dra gårdagens/dagens flygresa hem till Svedala lite snabbt, mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och tänka "Helvete att vi inte hade ett kamera-team med oss". Alltså, planet från San José försenat från 09.00 till 09.46. Med tica-time innebar det att vi kom iväg 10.15. Flygresan till New York skall i vanliga fall ta 4 timmar och 44 minuter, något som visade sig vara bullshit just igår då det på grund av dåligt väder i NY skulle komma att ta en sisådär 6 timmar och 44 minuter. Med andra ord var den beräknade landningstiden 17.00- vårat plan till Stockholm skulle boarda 16.36 och avgå 17.21. Efter några ångestladdade tankerundor fick vi höra att vi uppskattades landa 16.00 (för dåligt väder syntes inte på långa vägar) och 16.20 lyckades vi äntligen ställa oss upp i mittgången för att kuta. Nu är ju problemet som så att hela transit-processen i USA förvärrats något överjävligt de senaste åren, något vi fick erfara redan för två veckor sedan. Det slutade med att vi: sprang från planet till kön-för-stressade-resenärer-som-måste-igenom-tullen-jävligt-fort-men-som-såklart-var-full-av-rullstolar, slapp skanna alla fingeravtryck tack vare snäll kontrollerare, sprang till bagagebandet där vi gott fick stå och vänta till dess att våra väskor kom farandes sist av alla. Vid det här laget var klockan runt 16.55 och då var vi som grädden på moset tvungna att lämna fram våra custom-forms för alla varor vi aldrig förde in i USA men som ändå måste finnas dokumenterat. Sprang från kärringen till kontrollant till bagage-drop:et och fick höra att vår flight var 10 minuter försenad samt att bagaget hade större chans att hinna än vi. Sprang vidare till säkerhetskontrollen (bare in mind att vi från början till start befinner oss på Terminal C), trängde oss före i kön, skjutsade in lådorna i röntgenkameran men en väldans fart, studsade igenom metalldetektorn, slet ut lådorna från maskinen, tog väska+jacka+pappersmapp+skor i händerna och SPRANG FÖR LIVET genom hela jävla förbannade terminalen. Från ena sidan till den andra, totalt otränade i bara strumpor. Kommer rusandes runt hörnet till gaten och får se dörrarna stängas. Bönade och bad på knän (nästan) att vi skulle få gå på och vi blir tillsagda att fort som fan slänga fram boardingkort och pass. Som om inte det vore nog med spänning, får personalen inte upp dörren till flygplansgångtunneln men efter tre tappra försök lyckas de. Av våra sista krafter (dramatiskt) lyckas vi pinna till flygplansporten som hålls uppe av flygvärdinnan från Himmelen.

Bagaget sprang inte lika fort som vi, är kvar i New York och kommer hemskickat imorgon. Det gör inte ett jefla dugg, för jag har aldrig varit så lättad över att få komma hem som jag var imorse. 60 minuter, fyra kontroller och inga skor- det ska inte vara möjligt.

Som sagt, vart är film-teamen när man behöver dem?

11:11 11/11/11

Jag tror inte ni förstår hur länge jag hade planerat att skriva ett inlägg klockan 11:11 idag (Costa Rican time, igår Swedish time). Men så blev det uppenbarligen inte; när det var dags enligt svensk tid låg jag i en äckelsäng på ett backpacker hostel i Quepos och när det var dags här så hade jag så klart inte WiFi. Jävla skit att jag glömde tidsinställa ett inlägg innan jag åkte igår. Idiot. Pucko. Men aa, det här kunde jag dock åstadkomma.

Pic of the day

Here I am, doing everything I can, pretending I'm Superman

Jag tror att många uppfattar mig som en riktig skrytpelle, som en "jag-är-fan-så-mycket-bättre-än-dig"-idiot, som en översittare. I don't blame them, ofta överdriver jag den attityden, utan att för den sakens skull egentligen tro på det själv. Faktum är, att jag aldrig har varit stolt över mig själv. Inte när jag gick ut grundskolan med 14/17 MVG:n, inte när jag tog körkort dagen efter min 18-årsdag, inte över att jag efter två gymnasieår har jobbat mig till 16/17 MVG:n, och inte över att jag utan vare sig kött på benen eller skinn på näsan åker till andra sidan jordklotet och gör något som många, av olika anledningar, aldrig skulle göra. Jag lever av mina prestationer, problemet är bara att jag tar dem för givet. Jag uppskattar dem inte för VAD de är, utan för ATT de är. Brist på självkänsla eller självförtroende är det inte frågan om, jag tycker bara inte att det jag gör är något att hänga i julgranen- för de är ju självklarheter. Däremot är jag stolt över alla andra. Frida till exempel, herregud vad jag är glad över att känna en sådan människa. Eller min kusin, när jag blir stor ska jag bli som henne!

Men lite tråkigt är det allt, någon dag skulle jag vilja vara lika stolt över mig själv som farmor alltid säger att hon är. Bara en liten stund, för att prova på liksom.

So far

Lite smått och gott.

Predicted

Jag lovade att jag skulle åka bort, lugna ner mig och fundera ut några väl valda ord, men ju mer jag tänker desto argare blir jag. Hade jag inte varit en sådan jävla mes skulle jag skrikit efter fjärde gången.

Uppdatering- con mucho gusto!

Så hörrni, hittills har jag överlevt och mår till och med prima! Underbar familj, underbara barn (i åldrarna 2-5 vilket är helt värdelöst för vårt projekt), pretty much skitvädet samt fantastisk mat.