No!

Anja leder inte längre. Vad ovanligt...

Yey!

Anja tar ledningen i Aspen, Colorado i slalom.

Jerringpriset

Jag har vid det här laget förstått att det inte finns någon i min närhet som tycker om att diskutera onödigt sportvetande men det här gör jag för min egen skull. En liten lista på hur Jerringprisets nominerade kommer sluta i min värld (men som ni vet är den oftast helt åt helvete). Vinnaren högst upp:

Charlotte Kalla: Vinner man Tour de Ski innebär det att man har bäst totaltid från 8 olika tävlingar på 10 dagar. Som ni ser är det alltså jävligt svårt att vinna, jag har provat och det gick inte så bra. Plus att det blir kul att se tacktalet efteråt av någon som inte hunnit bli totalt mediatränad än. Genuint så det förslår, jag sätter min arm på att hon kommer tacka sin farfar som tränat henne sedan hon var liten.
Jonas Jacobsson: Borde vara nominerad till Årets Manlige Idrottare också för sina tre OS-guld men nej, han sitter i rullstol och då blir det bara en chans på Årets Idrottare med Funktionshinder.
Sanna Kallur: Är ju väldigt poppis, även hos mig. 2x Kallur gör friidrottstittandet betydligt roligare men en sänkning från 8.40 till 7.68 på 60 häck inom loppet av tre år är inte lika imponerande när man ser hur mycket hon sänkts sig utomhus (12.65 till 12.49) under den här perioden. Egentligen jag kan snacka häcklöpning hur länge som helst men ni kanske inte orkar läsa allt jag har att berätta som kan vara bra att kunna om det.
Zlatan Ibrahimovic: Ganska trist kille det där. I nomineringen står det att han förde Inter till liga-guld och blev målskytt i EM men vadå, Petter Hansson gjorde ju också mål- varför är inte han nominerad?
Henrik Zetterberg: Har ful frisyr och är ihop med Emma Andersson. Fick Conn Trophy (MVP, Most Valuable Player) i våras i Stanley Cup-slutspelet och vann hela skiten med sitt Red Wings.
Stefan Holm: Tog IVM-guld i Valencia, precis som 2001, 2003 och 2004...
Simon Aspelin/Thomas Johansson: Kul för svensk tennis med ett OS-silver nu när Pim-Pim har beslutsångest om en fortsatt karriär, Jonas Björkman slutat och Robin Söderlings ansikte är vanskapt.
Emma Johansson: Heter min kusin (fast hon hatade cyklar i ungefär tio år så ett OS-silver i cykel är nog inte hennes merit). Hon kom, hon sågs, hon segrade, hon försvann.
Robert Karlsson: Fråga mig inte varför han är nominerad, golf kan alla lära sig att spela- bara man har mycket tid. Kanske ska säga att han vann Europas penningliga i år. Kul för honom.
Gustav Larsson: Också ett OS-silver i cykel. Han försvann nog samtidigt som Emma.
Rolf-Göran Bengtsson: Men cheezes who gives a shit about hästar? Förmodligen var jurymedlemmarna mordhotade av hästförbundet när nomineringarna gjordes. OS-silver för honom också. Loser.
Anders Olsson: Har jag inte haft en tanke på sedan OS.

Jag känner redan att det kommer spricka i början. Vi får se den 19 januari när jag, i egen hög person, är på Idrottsgalan med Hanna.

Dos partidos

Har installerat min iPod så att allt är på spanska. Töntigt va? Vad jag menade med rubriken var att vi har haft två matcher idag. Den första var så tidigt så det enda jag kommer ihåg är att jag, Frida och Fian gjorde våra mål. Eller nej, gjorde vi verkligen så många? *Kollar förbundets hemsida* Oj, Fian gjorde inget mål och tyvärr förlorade vi med 4-2. Vill ni veta det pinsammaste? Nää, trodde väl inte det.
Snabbt som attan bar det av mot Västertorp/Västberga/Ävlsjö för match med A-laget. Grejen är att det bara var Bella som spelade första matchen som inte fick spela andra, vi har alltså ett lag anmälda som två. Nu gör Fian mål och efter det får Jennie på något underligt sätt in plastbiten. Den liksom stuuuuuuudsaaaaaaar iii sloooowwmmooootion. Typ. Jaa, sedan blir vi stressade och de både reducerar och kvitterar och någonstans här är det ett tillfälle jag gör, få se nu, ALLT rätt. Dribblar av två spelare, springer med mig bollen ur luften, rundar målvakten som lägger sig ner på sniskan lite halvsnyggt, får öppet mål och...prickar stolpen. Fuck yes!
Någon gör 2-3/3-2 och vi/de kvitterar igen. Nu kommer jag in i bilden igen (men inte förän jag sumpat ännu en snygg chans. Springer ner i vänster hörn. Skaffar mig världens lägsta tyngdpunkt, som jag upptäckt är ganska bra när man ska dribbla, och gör bort en back. Kutar bakom mål, drar en back till, tar några steg upp i banan och...skjuter i burgavel. Fuck yes once again!).
Jaha, just snyggt det. Det enda jag kommer ihåg nu av det bra jag gjorde, var att bollen gick in. Inga smaskiga detaljer här inte. Någon gör 5-3 till oss och vi åker nöjda hem. Men inte förän jag fått höra "Men va fan Fanny! Hur kunde du pricka stolpen!" av nästan precis varenda förälder. Eller så var det bara Majsan? Ähh jag vet inte men slutet gott allting gott.

Nu sitter vi och spanar in en ny mobil till lilla mig. Min vill inte vara i min ägo längre efter fyra år och alla måste ju vara lyckliga för att världen skall kunna bli bättre. En Samsung Omnia har däremot erbjudit sina tjänster till mig. Samsung Omina är alltså en telefon och inte en prostituerad flicka ifrån Estland.

Dagen

I min värld kommer morgondagen tydligen före dagen. Alltid lär man sig någonting *glad gubbe*. Det blir enkelt. Det blir en Idag-har-jag-text. Det blir ett Kissie-inlägg.
Först bar det av mot Björknäs där Nackas scouter hade någon form julmarknad. Ida, Tove, Carro, Helena och Ylva var där och som tur var, var även Sofia där. Yey! Även om Sofia inte är i närheten av Ylva när det kommer till att göra smycken och sälja dyrt de dyrt så lyckas hon alltid få mig att bli extra vulgär och extra flummig. Sofia är 9 år äldre än mig men agerar ibland som en 5-åring och ibland som en 58-årig klimakteriekossa. Men det senaste är bara när Tove har glömt att stänga av gasen så att hela veckoransonen av oersättligt bränsle till Primus-köket på lägret nästan är slut.
Efter det tog jag och Ida en sväng förbi Nacka Forum för att köpa innebandystrumpor åt mig. Jag kan ju inte låna av Ebba förevigt. Ida letar efter stövlar men som vanligt är det bara jag som springer och handlar. Innebandyklubba + boll till lillasyster-terrorist och en ****-* ***** till Ida i klassen.
Nu säger mamma att jag ska stänga av datan. Ta det lugnt inatt, man kan drunkna om man drömmer för djupt.

Morgondagen

07.00: Uppstigning.
07.15: Frukost.
07.45: Hämta Frida.
08.00: Vara i Hemmestahallen.
09.00: Första halvlek.
09.25: Halvtidsvila.
09.30: Andra halvlek.
09.55: Matchen är slut.
10.00: Springa ut till bilen.
10.03: Åka till Västertorp.
10.14: Titta i kartboken. Hur skall vi köra?
10.45: Framme.
10.50: Inne i hallen.
11.00: Första halvlek.
11.25: Halvtidsvila.
11.30: Andra halvlek.
11.55: Matchen slut.
11.58: Andas.
12.00: Åka knarkarvolvo hem.

Tack Anna-Lisa (det var väl så hon hette?)

Jag har en ny förebild, pantburken som skrek som en stucken gris igår kväll på Idol. Jag har nog aldrig skrattat eller varit så lycklig som igår. För det var verkligen ren och skär lycka. Tänk om några år när den här tjejen får se sig själv! Åhh, du underbara tanke.

Satt ärligt talat och tänkte "Svimma! Svimma! Svimma!" när Jihde tog upp henne på scen efter sadist-Johans framförande. Tyvärr gjorde hon inte det. Men om hon nu hade gjort det i direktsändning, live, inför halva svenska folket, hade mitt liv förmodligen varit totalt fulländat.

Måste jag nämna att jag hatar Johan över allt annat på denna jord? Titta på honom, skrattar när småflickor nästan får hjärtattacker. Ack du vidriga människa.

Naw...

Mitt nya ord och skillnaden mot alla andra tjejer som säger det är att jag låter betydligt mer bortkommen. Vilket jag kanske är... ähh, jag vet inte. Men jag vet mycket annat, visste du till exempel att finländare på fullaste allvar TROR att jultomten kommer från Finland. Bah, alla vet ju att tomten bor i min tv och ibland extraknäcker som reklamchef på Jula. Jag menar, varför skulle skylten annars vara röd och vit och can somebody please tell me varför det heter Jula? Nää, just det...
Fundera nu ut vad jag egentligen ville säga med det här inlägget.

Haha!

Jag är ÄGD! Avstängd från sidan www.sharedtalk.com minsann. Bara för att kinesen jag drev med var ett extremistiskt pretto. Jag drev med Tom Peng Pung, han får mig avstängd. Eller, nej! Jag vet! Förmodligen är även Sharedtalk censurerad av den kinesiska regimen och Hu Jintau kanske inte tycker om när små halvindianer i Sverige skojar om hans fantastiskt demonkratiska nation? Jag tror jag ska fråga honom.
Men det här gör ingenting, mamma har också ett personnummer som jag, förutsatt att jag inte frågar, säkert får låna till att skapa ett nytt konto.

Natt på muséet- short sentences edition

Fast ja, vi var där under tillåten tid. På nationalmuseum. Med skolan. Med Lena Sjögren och Jenny. Var du inte där, sorry, men då blir det inget bildbetyg för din del. Jag var där. Och Frida var där. Jag skulle leta upp en trästav. Jag skulle måla av bilden med trästaven. Frida fick en omöjlig ledtråd. Frida hittade inte sin bild. Frida blev frustrerad. Jag blev frustrerad. Min bild blev opropotionelig. Jag gjorde pappersarket mindre. Om man fick har jag ingen aning om. Frida letade efter sin bild. Frida var arg på Lena och Jenny. De visste vilken bild som var hennes. Frida vågade inte skälla ut Lena. För Lena är SO-lärare och minst 176 år gammal. Vi åt lunch. Vi skrattade åt en tjej med för stor rumpa. Vi kom på att vi ska köpa Nationalmuseum och flytta in där. Vi drev med Ani Banana. Vi ritade lite till. Vi hade ont i diverse kroppsdelar. Halva klassen fick rita av nakna kvinnor. Lizette en fjäderpung. Vi skrattade åt dem. Vi skrattade lite till åt tjejen med för stor rumpa. Jag tjatade om att bild är ett onödigt ämne. Vi frågade Jenny varför man har bild. Och slöjd. Och musik. Hon började förklara men insåg på en gång att hon inte vet varför. Vi började skratta. Hon är idrottslärare. Hon är förlåten. Vi frågade Lena. Hon sa någonting präktigt som bara jag i vanliga fall kan säga. Lena är rolig. Lena blev arg på Ani och Saska. Vi skulle hem. De skulle sminka sig. Jenny försvann, men vart visste hon inte själv.
Jag och Frida skällde ut klasskompisarna på bussen. Vi var två pretton. Vi pratade om respekt för andra människor. Jag gick av bussen. Jag är hemma. Jag ska egentligen plugga. Men jag hamna här. Hur vet jag inte.

Inlägg nr. 400: Jag driver med en kinesisk kille på nätet

Jag: Are you Xiang Liu´s sister?
Henry Liu (en helt vanlig kille): What?
Jag: Yeah, do you know him? I mean, how many chineses can there possibly be?

Xiang Liu/Liu Xiang är en av världens bästa häcklöpare och stor nationalidol i Kina.

Jippie kajej mother fucker!

Snart är beställningen till skoltröjorna inskickad. Det skulle den i och för sig ha varit för länge sedan men som det dumma fan jag är tappar jag ju bort lappen där alls personliga beställningar står. Men nu jäklar kommer klassen se mer ounik än någonsin. Ett krav bara, vi ska ha ALLA pengar innan vi skickar in papprena så att det inte blir som vanligt (tänk "aha...aa ojdå... meh asså vi kan typ inte betala nu fatt vi visste ju liksom inte"). Kommer de lagom till jul så kan jag låtsas som att de är en julklapp från mig. Förresten, med tanke på julklappar! Jag vill nog också ha en gitarr, jag menar då kan ju jag och Michelle spela (eller, jaa... försöka) ikapp.

Nacka Forum heter det

Inte Forum Nacka. Vi var där idag. Jag, pappa och Muminmamman. Daddy är nämligen ute på galej just nu med sina viktiga stå-och-skrika-på-andra-så-att-de-släcker-bränderna-på-rätt-sätt-kompisar. Nya jeans skulle han ha och avundsjuk är en sak jag blir. Ordentligt dessutom. Den första affär vi besöker är Zara. Vi tar två par jeans. Pappa går till provhytten och så är det klart. Byxorna satt som vanligt som en smäck på första försöket. Vi går vidare till MQ. Han skulle ju ha en ny skjorta till den nya rosa Burberry-slipsen. Muminmamman funderar på att han ska ha den vita, men jag i min tur tycker att en grå bas blir roligare till rosa än en vit (jag har förövrigt snöat in på just grått och rosa tillsammans).
Nejmen se där! Där hänger ju en grå skjorta från Bläck som bara väntar på att bli hittad av oss. Efter en stund går vi ut ur affären 700 kronor fattigare men en skjorta rikare.
Och så var det det här med kläder till begravningen (som jag inte har nämnt tidigare här på bloggen, privat ska vara privat). Finskan säger "Vi går in på BikBok och kollar så kan jag titta efter ett par paljett-tights". Vi får se att där finns nada att köpa. Nästa affär är Sisters och mitt framför ögonen på mig när jag kommer in hänger en classy och väldigt stilren klänning. Den tar vi och provar. Vi tittar lite till, och hittar ännu en klänning, som faktiskt kan användas i vardagen också. Det beror lite på hur man matchar och hur man bär upp den. Går in i provhytten och blir glatt överraskad över fodral nr.1. Ingen stor rumpa här inte. Byter plagg och blir ännu gladare över klänning nr.2. Min glädje spred sig till plastmamman som skriker så att halva Forum hör:
- Men gud vilka stora bröst du får!
- Aha...
- Aa och om du knäpper upp den översta knappen blir det lite porrigare!
- Vi ska på begravning.
- Aha, ja juste...

Det porriga fodralet fick följa med hem och så var den outfiten fixad.

Jaha...

Under det där förbannade Dansbandskampen berättar Peter Settman att det minsann inte blir något program nästa vecka, det är nämligen en annan musiktävling som får tv-tiden då. Lite senare säger tv-hallåan att det inte blir någon Dansbandskamp nästa vecka, det är nämligen VC-tävlingar i alpint från Aspen, Colorado.
Vad skoj, för jag visste inte att Anja Pärson var musikalisk. Fast i och för sig. De andra Teletubbiesarna kan ju sjunga.

Lördag

Lördagen var dagen då Gud skapade människan. Det skulle han inte ha gjort. För på den sjätte dagen fick människan för sig att skapa Dansbandskampen och Stjärnor på is. Men jag ska faktiskt spy lite galla över Postkodmiljonärens syskonspecial. Det rent ut sagt kliar i kroppen på mig när de obildade bönderna från Smålands djupa skogar (alternativt Göteborg) sitter som frågetecken när frågor om, till exempel, Che Guevara kommer upp. Det är ju pinsamt! Dessa ungdomar har av någon jävla anledning fått för sig att de är så ovanligt allmänbildade att Postkodmiljonären är deras kall här i livet. Antingen har de daltande föräldrar som tycker att just deras barn är exceptionellt intelligenta. Eller, så umgås de bara med kossor. Jag tycker att de kan stanna i sina förbannade lagårdar och dansa till sitt patetiska Larz-Kristerz istället för att skapa en bild av ungdomar hos vuxna som små hjärnlösa idioter. Problemet är att deltagarna förmodligen är ”outstanding” inom ett ämne (outstanding på landsbygden är att kunna räkna till 10 på tre olika språk, jag kan på 6) men att de för övrigt inte har ett hum om saker och ting. ”Vilket lag vann World Series i år?”, ”Vem mördades i Bolivia 1972?”, ”Vad står förkortningen OC för?” och ”Vad är en grafolog intresserad av?”. Jaa, de här frågorna kunde jag utan alternativ (New York Giants, Che Guevara, Orange County och handstilar) medan spånhuvudena antingen använde en livlina eller fick lämna tävlingen på grund av ett inkorrekt svar. Det är inte det att jag nedvärderar folk som inte är allmänbildade, inte alls, för alla är bra på olika saker. Jag är, inte för att skryta, faktiskt allmänbildad för min ålder men jag har otroligt många sidor som inte alls är till min fördel (oödmjuk, sarkastisk mm). Jag är bara arg på att de här ungdomarna är med i Postkodmiljonären och vinner saker (pengarna går i och för sig till en valfri hjälporganisation) när de svara på frågor som de flesta människor borde kunna. För så här är det ju inte annars i livet. Den som är bäst, den vinner. Men nehej du, inte på TV4 inte. Där ska alla ha en chans även om man inte är den bästa. Ni kanske undrar varför inte jag försöker ställa upp? Jo, det är enkelt- min lillasyster är 5 år… Men om det däremot hade varit för ungdomar i allmänhet hade jag nog dragit med mig Ramin och samtidigt försökt smuggla in Marika så att vi hade varit tre stycken. De 50 000 kronorna var hade lätt varit våra efter en halvtimme.
Om det är någon som tycker att jag har fel är det bara att kommentera.
Och om Dansbandskampen, hur kan SVT få för sig att satsa på en sådan idé? Det var väl ett bra koncept med facit i hand men vem i helvete kom på det från början?
Stjärnor på is hade varit apkul om det varit Gynning och Berg som stått i centrum hela tiden, inte de artister som var för dåliga för Let´s dance.

Nu vet jag EN bra sak, som Gud gjorde på lördagen. Han skapade Gustav Svensson.

Usch, usch, usch

Det blir ingen match för mig imorgon. Var tvungen att gå hem efter en halvtimme i skolan eftersom min mage fått cerebral pares eller något liknande. Sprang hem och hoppades på att jag skulle hinna innanför dörren innan jag spydde. Det gjorde jag, tog en tablett och sedan dess har jag varit helt utslagen. Krya på mig. Tack tack, det kan behövas. Jag har för övrigt varit som ett vandrande lik den här veckan. Trött och jävlig så jag antar att jag får vila upp mig i helgen.

10.17

Jag: Vi börjar inte förrän 11.35 idag pga inställd NO.
Ni: Yey!
Jag: Jag sitter och gör något jag ska för en gång skull.
Ni: Yey!
Jag: Jag är hungrig och jag har ett dumlepaket här bredvid mig.
Ni: Yey!
Jag: Bussen går om en halvtimme.
Ni: Yey!
Jag: Jag har insett att kärnfysik kanske inte är så tråkigt.
Ni: Yey!
Jag: Barnen i Afrika svälter.
Ni: Yey!

Era hjärtlösa jävlar.

Aha-upplevelse

Nu förstår jag hur de andra tjejerna känner så fort det vankas "killsporter" på idrotten. Det var nämligen Fridas tur att hålla i lektionen idag och då blev det dans på schemat. Det är ju så, att det finns två saker jag inte begåvats med här i livet- att sjunga och att dansa. Totalt omöjligt. Kroppen vet inte vad det innebär att släppa loss och stämbanden gör inte som hjärnan vill. Vi kommer till lektionen och börjar med uppvärmning, of course, vilket infattade bland annat höftrullningar. Jag och killarna är byggda på ungefär samma sätt rent fysiskt, problemet är att de har sitt testosteron att skylla på. Det har inte jag. Därför står jag, världens mest ograciösa människa, och garvar åt mig själv under hela lektionen.

Vi delades in i grupper om 5 och får som uppdrag att sätta ihop en dans, vårt tema var Glatt. Kul har vi, det kan jag lova och efter en stund är det dags att visa upp koreografin. Det skiter sig lite halvt, men what the heck, vad gör det om hundra år? Jag hade kul och det är det som spelar någon roll.

Ärligt talat är jag nog den mest självinsiktsfulla människan jag känner.

Internationella Engelska Gymnasiet

IEG verkade faktiskt vara en riktigt bra skola. Trevliga lärare och hjälpsamma elever, det ligger bra (gruskast från Skanstull) och hyfsat fräscha lokaler. Enda minuset var väl att maten kostar 2400 kronor per termin men det fanns mikro så lunchlåda då och då är ju ett alternativ. Kanske mitt framtida fängelse? Det enda jag ska göra nu är att försöka manipulera Marika så att hon också vill gå där istället för Viktor Rydberg eller Nacka-Utland.
Nu har ni hört mina planer så jag tycker ni ska dela med er av era (men eftersom det är min blogg kommer inte en själ kommentera).

Juste

Jag måste ju berätta att min gymnasieångest inte är lika stor som den varit innan. Internationella Engelska Gymnasiet Södermalm inriktining sam-sam/språk tänkte jag söka till! Skitabra vettu. Söker förmodligen till båda och här är för och nackdelarna:

• Går jag sam-sam får jag bland annat historia/samhällskunskap C och kan välja till spanska som individuellt val. Däremot får jag inte chansen att läsa latin/kinesiska A och B, men vid närmare eftertanke kanske inte det gör någonting. Latinet skulle möjligen vara bra för förståelse av spanskan men är ett utdött språk. Kinesiskan kommer jag nog aldrig ha någon användning för, plus att jag efter ett tag kommer ha glömt bort allting. Alltså totalt bortkastat. Och om jag går sam-språk kommer jag bli tvungen att välja historia/samhällskunskap B/C och går därmed miste om ämnen som de 300 poängen för individuellt val annars kan användas till.

Som ni och jag nu ser lutar det åt att jag söker sam-sam som förstahandsval och samspråk som andrahandsval. Ni tänker "Meh, sam-sam kan man ju läsa överallt" Joo, det är klart man kan, men det här är den enda skolan som har ett helt vanligt samhällsvetenskapsprogram (tillskillnad från Internationella Kunskapsskolan och IB) och där all undervisning sker på engelska, till och med svenskan och spanskan. Eller inte. Alltså är det här precis det jag letat efter, fast det jag oroar mig för är att man kommer behöva tilltala lärarna till exempel "Mr. Fuckface", "Mrs. Potatohead" eller "Ms. Flintstone" (fråga mig inte hur familjen Flinta kom in i det här).

Imorgon är det öppet hus som gäller inne på Söder vid 6 tiden och tyvärr missar jag både scouter och innebandy, skolväsendet har ju som bekant uppfunnit fenomenet läxor.

Oh yes...

Strunta i inlägget "Efterlysning". Hittade adressen nu. Google är en bra uppfinning.

Haha!

Kolla här! Speciellt du Zeltite...

Efterlysning

Om det är någon som har Michelles bloggadress och ännu inte vet om konsekvenserna vid ett eventuellt utlämnande av denna, please give it to me!

Clever...

Egentligen ska jag nu sitta och plåga mig med SO, NO respektive August Strindberg men då sista lektionen var inställd för halva klassen kom jag ju på att jag lika gärna kan göra NO-uppgifterna hemma. Så hemåt det bar. Klockan är 14.33 och jag har exakt 27 minuter på mig att fortsätta göra ingenting, innan läxorna ska göras. Jag tänkte att jag i vanliga fall hade kommit hem runt tre men nu blev det ju en timme tidigare.

Usch vilket tråkigt inlägg. Totalt intetsägande.

Klockan 20.00

Jag skulle gjort läxa, men det blev inte av.
Jag har varit olaglig och laddat ner massa nya låtar.
Jag har ätit en feta-pizza.
Pappa åt en viltolycka (såg ut som en överkörd älg men såklart hade jag ingen kamera).
Nu är det fotbollsgalan, lika enformig som förra året.
Imorgon är det äntligen den första av veckans tre idrottslektioner.

Intressant ha?

Yey!

En ny grupp föredömen har tagit plats i våran vardag. Människor som besegrat sjukdomar och trotsat den svenska sjukvården.

Grattis alla transvestiter, fetischister och sadomasochister! Ni är nu officiellt friska!

By the way, googla på transvestit så kommer Charlotte Perrelli upp.

Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson- snart på ett apotek nära dig!

Lördag

I fredags skickar jag ett sms till Michelle som är på statslagsträning och undrar om elva i centrum är en bra tid dagen efter. Jajamensan, det funkar utmärkt för henne (ursäkta mig för otydligheten, vi skulle till stan och köpa julklappar). Jag vaknar runt sju-tiden morgonen efter och är förbannad på människan. Grejen var att jag hade drömt att jag fick ett sms "på morgonen" där det stod att han minsann skulle till stan och köpa jeans med Bella. Jag inser ju snabbt att inget sådant har hänt, men faktum är att sms av den typen tämligen ofta hamnar just i min inkorg. Lite senare piper telefonen (det här är alltså i vaket tillstånd): Jag tror inte jag hinner till elva, försov mig ;)
Haha, blir jag förvånad? Men bättre att hon sov för länge än att hon skulle till stan med Bella istället för mig.
Vi kommer i alla fall in till stan helskinnade och jag börjar av okänd anledning berätta att mitt bankomatkort allt som oftast jävlas med mig, antingen går det inte att betala med det eller så kan man inte ta ut pengar. Vi går in på *** ****** **** och plockar åt oss lite bra julklapps**********, går till kassan, drar kortet, drar kortet, drar kortet. Korthelvetet funkar inte. När man pratar om trollen... Som tur är, är Michan för tillfället en kontant-kassako så jag får låna av henne (oroa dig inte Majsan, hon fick tillbaka pengarna illa kvickt). Dagen flyter på och vi bestämmer oss när vi är klara för att ta bussen ut till fakking Hemmesta Hallen och kolla på Fian, Bella och Zeltans match med 94:na. De är fan så mycket bättre än Ösby, men ändå vann de bara med 2-1 sist. Men vad gör det när de nu vinner med 10-0? Nej, ingenting. Under matchen lyckas jag för andra gången i den där fula byggnaden sätta mig i någon annans utspottade tuggummi, yey. Jag förstår inte hur vuxna (japp det var bara sådana där innan oss) människor kan spotta ut ett tuggummi på golvet inomhus. Kan ni? Så osmakligt och så outbildat (kom inte på något bättre ord).
Sedan hem till Da House och middag med familjen taikon.
Nu är det söndag och imorrn är det skolan men först, mat!

Okej guys

Jag har gjort framsteg. I fredags kväll var jag utanför huset! Kan ni tänka er? Fanny, som älskar sin tv mer än allt annat, pallrade sig ur sängen och ända bort till Ösbyhallen. ÖIBK F-94 skulle möta Högdalen och jag var ju tvungen att en gång för alla se med egna ögon om de verkligen är så dåliga som jag alltid säger till folk. Thilda, Bella och Veronica var där när jag kom för att förse mig med godis under jakten på den sämsta spelaren. Senare kommer även innebandyproffset Frida (Aa asså jag vet ju vart lagen ska göra mål men varför måste klubban vara godkänd?) dit.
Om matchen; två spelare i ösby var helt okej, den blonda på vänsterkanten sprang ganska mycket och bandanaflickan kunde skjuta någorlunda. Resten...nja... Men, jag ska inte vara elak, så där såg vi också ut när vi var 10 år och knappt visste vad som var upp och vad som var ner på klubban.
Efter det blev det en kort visit hos farmor och kvart över nio låg jag åter i min oerhört trygga säng.

Gymnasiemässa med min lärare- sker på egen risk

Gårdagen börjar med att Mathias kommer till skåpen, det första han säger är "Ska HON ta hand om OSS?"

Klockan 11.30 skulle bussen igår gå från centrum. Hela klassen är där i god tid och det finns bara en sak att oroa sig över- kommer Lärar-Lisa att komma i tid eller inte? Uret tickar och bussen uppenbarar sig i backen men ingen Lisa syns till. Någon minut senare är klockan 11.29 och långt borta i horisonten ser vi en liten figur komma GÅENDE.
Kom igen nu! Va fan var du inte här tidigare för? Man kommer inte en minut innan bussen går!
Jag är inte alls sen, klockan är inte halv.
Nej men du fattar väl att man ska vara här innan!
Jag var här innan, klockan är 29.
Så här håller det på hela vägen in till Slussen. Väl där, vet hon inte hur man tar sig till pendeltågen (T-centralen), alltså får vi vara vuxna igen. På T-centralen blir det strul ännu en gång, folk fattar inte hur de ska ta sig upp på perrongen när de åker på gruppkortet. Vi som har egna kort tar oss igenom spärrarna och vi väntar och vi väntar och vi väntar. Tillslut ser vi halva klassen lite längre bort och vi har en sisådär 5 sekunder på oss att springa dit och hoppa på tåget. Som tur är blir ingen lämnad ensam. Framme i Älvsjö vet hon inte år vilket håll vi ska gå, så det blir att vi följer efter Rinkeby-invånarna (får inte skriva turkarna) och fjortisarna. I trappan som leder uppåt samhället går nästan alla åt samma håll, förutom en liten skara Tensta-bor. En kille på väg neråt puttar kompisen framför så att kille framför mig börjar ramla bakåt. Det här hade kunnat blir värsta dominoeffekten men som tur var hinner jag dra mig och Zebbe till höger (eller, jag drog med honom för att han skulle kunna stå mellan mig och tumulten), i ljudet av "Öhh jävla svennejävel" etc, etc... (Jag hade god lust att skrika "Outbildade invandrarjävlar" men höll det inom mig. Det är inte så att jag kategoriserar invandrare, inte alls, för det flesta är som vilka svenskar som helst, men de här killarna var det. Precis som man kan säga "Jävla dumhuvud" till någon som är tom innanför pannbenet.) I slowmotion flyger en öppen Cola-flaska nerför trappan och så gott som halva klassen får kladd i håret och när trappan är avklarad är Ida och Vidar borta. Lisa reagerar så som bara hon kan men efter en stund är de förlorade barnen återfunna.
Det jag kan säga om själva mässan är att:

• Michelle gjorde det roligare.
• Det var fantastiskt jävla rörigt.
• Jag blev inte mycket klokare, dock massa broschyrer rikare.
• Jag är van med att det kryllar av hundar och att ungdomar i alla (!) åldrar inte är en vanlig syn i mässhallarna. Fast, det var inte så stor skillnad när jag tänker efter...

Jaa, hemåkningen blv också en cirkus. Vi kliver på tåget som går mot Västerhaninge och inte Stockholm, två elever kommer bort och en satans massa bortförklaringar från Lisas sida. Det var minsann inte hon som hade gått på fel tåg och det var absolut inte hennes fel att Katarina och Saska försvann. Detta gjorde att Frida lacka ur. Totalt. Som tur är stannar jag, Frida och Michan kvar i stan efter och slipper tajkongänget. Haha kan ni förstå vad alla lärare har drivit med Lisa i skolan idag, slutet gott- allting gott!

Eller...?

Jag säger som...

Jag säger som Frida- alla är lika mycket värda!

Murphys law

Är det bara jag som ALLTID får shampoo i ögonen när man duschar? Ni vet när man ska stänga igen locket och har hela handen full av giftiga kemikalier kallat Head&Shoulders (har fått mammas manipulerade mjällgener), måste man ju försöka slå igen den med hjälp av någon av knölarna på undersidan av handen/handleden. Det är nu som det på något sätt alltid skvätter upp i ögonen och jag hittar bara två tänkbara anledningar- antingen har jag gjort något som Gud inte gillade, eller så är min kropps undermedvetna en jävel på vinklar.

Disturbia (acoustic)- Boyceavenue

Litet quiz om mig

Här

Nej!

Suck...

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!

Mail från andra sidan Atlanten:

"Hey again.It is awesome to hear you speak Spanish too. ¡Hablo un poco Español, tambien!My native language is English, I have studied Swedish on my own for a few years, and I am a second year Spanish student. Woot woot! :D.
I have a question tough. In swedish. If I wanted to use an adjective to describe a definite article, like THE ball how would I do that. For instance, if I wanted to say "The new ball" would I say...

Den nya ballen.

OR

Nya ballen.

or am I totallt wrong with both of those. Thanks in advance. :D"

Oh yes, bet you´re wrong!

Mailade ett kompendium till Michelle

Här har du alla revolutionerna i deluxe-verision. Läs bara det du tycker är viktigt och strunta i det som egentligen är helt oväsentligt men som jag tycker är jävligt kul att kunna. Puss på dig och önska mig lycka till- har prov på andra världskriget imorrn... Fucking Hitler, om han inte krigat så hade jag sluppit plugga!___________________________________________________________________________________________ Åh, Tack, tack! :D Nu kanske jag får mvg ;oo haha' hoppas det gick bra då :) Fan ta hitlerhelvetet.. ses imorrn jöööö.. båda är ju med på både A & B lagsmatcherna ^^, puuuuuuss <'3

Grattis Kalmar!

Ni såg rätt, men hellre det än att Elfsborg vinner. Anders Svensson har en så fucking ful frisyr.
Men, det finns en riktigt fin sak i kråksången- AIK bäst i stan! 2-0 mot Gais samtidigt som Djurgården förlorar mot Trelleborg (!) med 3-1 (!) och Hammarby torskar mot Norrköping (!!) med 5-2 (!!). Kolla in DIF:s placering...

1. Kalmar FF 64
2. Elfsborg 63
3. IFK Göteborg 54
4. Helsingborg 54
5. AIK 45
6. Malmö FF 44
7. Örebro 42
8. Halmstad 41
9. Hammarby 41
10. Trelleborg 40
11. Gais 38
12. Djurgården 36
13. Gefle 28
14. Ljungskile 24
15. Gif Sundsvall 22
16. Norrköping 20

Upprättelse!

Som ni vet har jag tidigare klagat över att mina tränare säger åt mig att inte skjuta med backhand-sidan på klubban, innebandy för nytillkomna läsare, jag har rent ut sagt varit fly förbannad. Kanske lite dumt för mina tränare är jättebra men är man lika tjurig och hysterisk som jag är blir det inte lätt att ta det för vad det är- konstruktiv kritik. I alla fall, igår sitter jag och läser Innebandy Magasinet (som jag förövrigt aldrig skulle betala 5 öre för) och på en sida står det tips för hur man blir kung i slottet (slottet är då området framför mål, helst motståndarnas). Punkt nummer två lyder:

BACKHANDSKOTT

Många undviker att skjuta backhand på träning. Fel! Det är i tvåmålsspelet du ska träna upp den. Använd bara backhand.

Jag klipper ut texten och tar med till dagens första match, mot Tyresö/Trollbäcken (vinst 4-2 i förra). Kliver stolt fram till gruppen av icke-springa-ute-taggade lagmedlemmar. De skrattar. Thomas kommer ut (ur garderoben) och jag stegar ännu stoltare fram till honom med lappen. Han skrattar och säger:

- Läs mening nummer 2.

- Fel?

- Nej nästa.

- Vaa?

- Tvåmålsspel!

- Meh...

Tråkgubbe att förstöra nöjet för en liten 15-årig flicka som väntat i ett halvår på upprättelse...

Matchen då? Jodå, tennissiffror- 6-0, 6-1. 12-1 alltså. Michas och min målpeng på 5 spänn blev det inget av, vi gjorde tre mål var.

Andra matchen (nu med A-laget men med i princip samma spelare) mot Råsunda några timmar senare vinner vi med trötta ben och en otroligt fräsh McDonaldsandedraäkt för min del med 3-0. Michelle undrar innan om vi ska köra målpengen men nej, hon kommer göra mål och inte jag, tänker snåla jag. Shi fick jag, jag kunde varit 5 kronor rikare och i och med finanskrisen hade de 5 kronorna kunnat sluta som 271 spänn. Men det mest fantastiska är att tre av mina fyra mål var gjorda med backhand (tyvärr var det med forehand snyggast, men det behöver vi inte prata om)...

Wonderful

Om det fortfarande finns någon därute som tvivlar på att USA är en plats där allt är möjligt, som undrar om drömmen hos nationens grundare fortfarande lever i vår tid, eller som ifrågasätter kraften i vår demokrati, i kväll fick ni svaret.
Det är svaret som kommit från människor som väntat i tre, fyra timmar i de längsta köerna som någonsin sträckt sig runt skolorna och kyrkorna i vårt land. Många kom för första gången i sina liv eftersom de är övertygade om att det måste bli annorlunda den här gången och att deras röster kunde innebära en skillnad.
Det är svaret från ung som gammal, rik som fattig, demokrat som republikan, svart, vit, latinamerikan, asiat, ursprungs-amerikan, homosexuell, heterosexuell, handikappad och icke handikappad. Amerikanerna skickade ett meddelande till världen att vi aldrig har varit en grupp individualister eller en samling röda och blå stater. Vi är och har alltid varit de Förenta staterna.
Det är svaret till de som under så lång tid lärt sig att vara cyniska, rädda och fyllda av tvivel om vad vi kan åstadkomma genom att lågga våra händer på historiens ark och vrida den mot hoppet om en ljusare framtid.
Det har varit en lång väg hit, men i kväll, på grund av vad vi gjorde den här dagen, i det här valet, i det här avgörande ögonblicket så har förändringen kommit till USA.
Tidigare i kväll fick jag ett oerhört älskvärt samtal från senator McCain. Senator McCain har kämpat länge och väl i den här presidentvalskampanjen. Och han har kämpat ännu längre och hårdare för landet som han älskar. Han har gjort mer för USA än de flesta av oss kan föreställa oss. Tack vare de tjänster som denna modiga och generösa ledare gett oss har vi det bättre. Jag gratulerar honom. Jag gratulerar guvernör Palin för allt som de har åstadkommit. Och jag ser fram emot att få arbeta tillsammans med dem för att förnya det här landets löften de kommande månaderna.
Jag vill tacka min partner under den här resan, en man som lett en kampanj från sitt hjärta och som talat till män och kvinnor han vuxit upp med på gatorna i Scranton... tagit tåget med hem till Delaware, den nyvalde amerikanske vicepresidenten, Joe Biden.
Och jag skulle inte stå här i kväll utan det aldrig sviktande stödet från min bästa vän, de senaste 16 åren... klippan i vår familj, mitt livs kärlek, nationens nästa "first lady"... Michelle Obama.
Sasha och Malia ... Jag älskar er mer än ni kan föreställa er. Och ni har förtjänat den nya hundvalpen som följer med oss ... till det nya Vita Huset.
Och trots att hon inte längre är med oss, vet jag att min farmor ser oss, tillsammans med den familj som gjort mig till den jag är. Jag saknar dem i kväll. Jag vet att min skuld till dem är omätbar.
Till min syster Maya, min syster Alma och alla mina andra bröder och systrar, tack för allt det stöd ni givit mig. Jag är dem tacksam. Och min kampanjchef, David Plouffe ... den här kampanjens oomsjungne hjälte, som skapat den bästa politiska kampanj, tror jag, i USA:s historia.
Till min chefsstrateg David Axelrod ... som varit min partner på varje steg längs vägen. Till den bästa kampanjen i politikens historia ... ni gjorde det här möjligt och jag är evigt tacksam för de uppoffringar ni gjort.
Men framför allt kommer jag inte glömma till vilka som den här segern verkligen tillhör. Den tillhör er. Den tillhör er.
Jag var aldrig den mest sannolike kandidaten för det här ämbetet. Inledningsvis hade vi inte mycket pengar eller bidrag. Vår kampanj föddes inte i Washingtons korridorer. Den började i Des Moines gränder och i vardagsrummen i Concord och på verandorna i Charleston. Den skapades av män och kvinnor som rotade bland sina små besparingar som de hade att ge, fem dollar, tio dollar och tjugo dollar, till ändamålet.
Den fick styrka från de unga människor som avvisade myten om att deras generation är apatisk ... som lämnade sina hem och familjer för arbeten som gav dem lite betalt och ännu mindre sömn.
Den fick styrka från de inte lika unga människor som trotsade bitter kyla och stekande hetta för att knacka på hos främlingar och från miljoner amerikaner som frivilligt ställde upp och organiserade och bevisade att en folkets regering, som verkar för folket, fortfarande efter 200 år inte försvunnit från jorden.
Det här är er seger.
Och jag vet att ni inte endast gjorde det här för att vinna ett val. Och jag vet att ni inte gjorde det för mig.
Ni gjorde det för att ni förstår den oerhörda uppgift som ligger framför oss. Samtidigt som vi firar i kväll, vet vi att morgondagens utmaningar är de största i vår livstid ... två krig, en planet i fara och den värsta finanskrisen på ett århundrade.
Samtidigt som vi står här i kväll, vet vi att det finns modiga amerikaner som vaknar upp i Iraks öknar och i Afghanistans berg för att riskera sina liv för vår skull. Det finns mammor och pappor som ligger vakna när deras barn somnat och undrar om de ska klara av sitt huslån eller kunna betala sjukhusräkningarna eller om de ska kunna betala sina barns utbildning.
Det finns ny energi att skörda, nya jobb som ska skapas, nya skolor som ska byggas, och hot att möta och allianser som ska repareras. Vägen framför oss kommer att vara lång. Vår klättring kommer att vara brant. Vi kanske inte kommer dit om ett år eller ens inom en mandatperiod. Men USA, jag har aldrig varit mer hoppfull än jag är i kväll om att vi ska ta oss dit.
Jag lovar er att vi som ett folk ska ta oss dit.
Publiken: Yes we can! Yes we can! Yes we can! (Ja vi kan)
Obama: Det kommer att komma motgångar. Det finns många som inte kommer att hålla med om varje beslut jag kommer att ta som president. Och vi vet att regeringen inte kan lösa alla problem. Men jag kommer vara ärlig mot er om de utmaningar som ligger framför oss.
Jag kommer att lyssna på er, särskilt när vi inte är överens. Och framför allt, kommer jag att be er att arbeta för att återskapa den här nationen, på det enda sätt som det gjorts i USA de senaste 221 åren, bit för bit, sten för sten, från härdad hand till härdad hand. Det som började för 21 månader sedan i vinterns djup kan inte ta slut den här höstkvällen.
Den här segern är inte ensam den förändring vi söker. Det är endast chansen för oss att skapa förändringen. Och det kan inte ske om vi återgår till hur det var tidigare. Det kan inte hända utan er, utan en tro på uppoffring. Så låt oss åkalla den nya känslan för patriotism och för ett ansvar där var och en av oss bestämt sig för att jobba hårt och ta hand om inte bara oss själva utan även varandra.
Låt oss komma ihåg att, om finanskrisen lärt oss något, så är det att vi inte kan blomstra när utvecklingen på gatan blir lidande. I det här landet reser vi oss som en nation och faller som en nation. Låt oss motstå lockelsen att falla in i den partipolitiska, småaktiga omogenhet som förgiftad vår politik under så många år.
Låt oss minnas att det var en man från den här staten som först bar det republikanska baneret till Vita huset, ett parti som är grundat på värderingar om självstyre och individuell frihet och nationell enighet.
De värderingarna delar vi alla. Och samtidigt som det demokratiska partiet har vunnit en stor seger i kväll gör vi det med ett mått av ödmjukhet och en beslutsamhet att läka skillnaderna som motverkat vår utveckling. Som Lincoln sade till en nation långt mer uppdelad än vår, vi är inte fiender utan vänner. Även om passionen kan ha ansträngt vänskapsbanden får vi inte låta den bryta dem. Och till de amerikaner vars stöd jag fortfarande måste vinna, jag kanske inte vann ert stöd i kväll men jag hör era röster. Jag behöver er hjälp och jag kommer att vara er president också.
Och till alla dem som tittar i kväll bortom våra stränder, från parlament och palats, till dem som sitter hopkurade framför radion i de bortglömda hörnen i vår värld, våra berättelser är var och ens men vårt öde är gemensamt och en gryning med ett nytt amerikanskt ledarskap är här.
Till dem.. som vill rasera världen: Vi kommer att besegra er. Till dem som söker freden och säkerheten: Vi kommer att stödja er. Och till alla dem som har frågat sig om USA:s ledljus fortfarande lyser lika starkt: I kväll bevisade vi att vår nations sanna styrka inte kommer från våra vapens makt eller från vår rikedom, utan från den uthålliga kraften i våra ideal: demokrati, frihet, möjligheter och aldrig sinande hopp.
Det är det verkligt geniala med USA: att USA kan förändras. Vår enighet kan förbättras. Det vi redan åstadkommit ger oss hopp om vad vi kan åstadkomma i morgon.
Det här valet hade många "för första gången" och många berättelser som kommer att berättas i generationer. Men en som jag tänker på i kväll är den om en kvinna som röstade i Atlanta. Hon är likadan som de miljontals andra som stod i kö för att göra sin röst hörd i det här valet, med ett undantag: Ann Nixon Cooper är 106 år gammal.
Hon föddes endast en generation efter slaveriet; en tid innan det fanns bilar på vägarna flygplan i skyn; när en kvinna som hon inte kunde rösta utav två anledningar... därför att hon var en kvinna och på grund av sin hudfärg. Och i kväll tänker jag på allt det hon sett genom sitt århundrade i USA, såväl sorg som hoppfullhet; utvecklingens kamp; de stunder då vi fått höra att vi inte kan, och de människor som fortsatte att framhärda med den amerikanska trossatsen: Jo, vi kan!
Under en tid då kvinnors röster tystades och deras hopp avfärdades, fick hon vara med om att se dem resa sig och sträcka sig mot valurnorna. Jo, vi kan!
När det misströstades och depressionen härjade i landet fick hon se en nation erövra sig själv med en ny uppgörelse, nya jobb och en ny känsla av ett gemensamt ändamål: Jo, vi kan!
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: När bomberna föll över vår hamn och tyranniet hotade vår värld, blev hon ögonvittne till en generation resa sig mot storhet, och en demokrati hade räddats. Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: Hon var där för att ta bussen i Montgomery, vattenslangarna i Birmingham, en bro i Selma, och en predikare från Atlanta som sa till människorna att "We Shall Overcome" (Vi kommer att klara det). Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan.
Obama: En man nuddade vid månen, en mur föll i Berlin, en värld kopplades samman av vår teknologi och fantasi.
Och i år, i det här valet, rörde hon med sitt finger på en skärm, och lade sin röst, därför att efter 106 år i USA, trots att hon levt genom de bästa av tider och de mörkaste av timmar, så vet hon att USA kan förändras. Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: USA, vi har kommit så långt. Vi har sett så mycket. Men det finns fortfarande mycket att göra. Så låt oss i kväll fråga oss själva... om våra barn kommer att få uppleva nästa århundrade; om mina döttrar kommer att få glädjen att leva lika länge som Ann Nixon Cooper, vilken förändring kommer de då att få se? Vilka framsteg kommer vi att ha gjort? Det här är vår chans att besvara den frågan.
Det här är vårt ögonblick.
Det här är vår möjlighet att se till att människor kan återvända till sina jobb och öppna möjligheternas dörrar åt våra barn; att återställa välstånd och fred; att återta den amerikanska drömmen och återupprepa den fundamentala sanningen, att utav många, är vi en; som medan vi andas också hoppas. Och där vi möts med cynism och tvivel och från de som säger till oss att vi inte kan, kommer vi att svara med den odödliga trossatsen som sammanfattar folkets känsla.
Jo, vi kan.
"Thank you. God bless you. And may God bless the United States of America."
(Tack. Må gud välsigna er. Och må gud välsigna USA)

God bless America

Klockan är 06.00 och jag vaknar upp i en bättre värld än den jag somnade ifrån 6 timmar tidigare. På CNN prsenteras Barack Obama äntligen som "The new President of the United States of America". Efter ett helt år av kampanjande är det nu över. Over. Slut. Vad ska nyheterna nu handla om? Börskraschen börjar bli vardagsmat så de får nog komma på något nytt snart, typ:

"Tomten kommer inte till jul,

flög vilse i förra årets snökaos.

Påskharen tar över"

Men what the heck, det är ju bara tre år kvar tills cirkusen drar igång igen!

Vad har jag gjort?

På spanskan idag sitter jag och skriver en text och blir plötsligt lite osäker på ett ord jag faktiskt inte ska ha några som helst problem med, men grammatiken ställer till det. Jag tar fram ett lexikon och börjar bläddra. N, M, L, K, J, I, H... hmm... Ho... Meh vad fan?! Det visar sig att någon rolig själ rivit ut just den sidan där ordet står. Nu undrar jag; hur höga är egentligen oddsen att ett lexikon med 595 sidor saknar just den sidan jag ska ha? Och det är inte så att det finns flera utrivna sidor, nej, bara den jag behöver. Herregud, chansen är 1 på 595 och det slår in. Vad blir det nästa gång? En flygplanskrasch?

Solen

Sticker i ögonen, trots att jag har de fula blå persienerna (inte i mitt rum som tur är) nerdragna. För tredje dagen i rad är jag fastspänd vid datorn för att sammanfatta historiekapitlet. Min axel och arm kommer snart att lossna och min rygg går av när som helst. Ska man va bäst får man lida pin, som det heter.
Snart bär det av till kusinen som fyller 8 och efter det blir det pappa i en vecka.

För andra dagen i rad

Jag skriver in "www.pl", trycker på neråt-pilen och enter. Kommer in på bloggen och blir arg över att det inte finns något nytt inlägg att läsa. Konstigt, borde man inte uppdatera lite då och då? Jag ska allt ta mig ett snack med mig själv så att inläggen kommer med kortare mellanrum.
Fast om ni undrar så är allt egentligen Hitlers fel. Om han inte fått den smarta idén att börja kriga så hade jag inte suttit här nu och sammanfattat andra världskriget. Jag funderar på om jag också ska göra något radikalt som förändrar historien, bara för att jävlas lite med kommande generationer högstadieungdomar.