Först tänkte jag dra gårdagens/dagens flygresa hem till Svedala lite snabbt, mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och tänka "
Helvete att vi inte hade ett kamera-team med oss". Alltså, planet från San José försenat från 09.00 till 09.46. Med tica-time innebar det att vi kom iväg 10.15. Flygresan till New York skall i vanliga fall ta 4 timmar och 44 minuter, något som visade sig vara bullshit just igår då det på grund av
dåligt väder i NY skulle komma att ta en sisådär 6 timmar och 44 minuter. Med andra ord var den beräknade landningstiden 17.00- vårat plan till Stockholm skulle boarda 16.36 och avgå 17.21. Efter några ångestladdade tankerundor fick vi höra att vi uppskattades landa 16.00 (för dåligt väder syntes inte på långa vägar) och 16.20 lyckades vi äntligen ställa oss upp i mittgången för att kuta. Nu är ju problemet som så att hela transit-processen i USA förvärrats något överjävligt de senaste åren, något vi fick erfara redan för två veckor sedan. Det slutade med att vi: sprang från planet till kön-för-stressade-resenärer-som-måste-igenom-tullen-jävligt-fort-men-som-såklart-var-full-av-rullstolar, slapp skanna alla fingeravtryck tack vare snäll kontrollerare, sprang till bagagebandet där vi gott fick stå och vänta till dess att våra väskor kom farandes sist av alla. Vid det här laget var klockan runt 16.55 och då var vi som grädden på moset tvungna att lämna fram våra custom-forms för alla varor vi aldrig förde in i USA men som ändå måste finnas dokumenterat. Sprang från kärringen till kontrollant till bagage-drop:et och fick höra att vår flight var 10 minuter försenad samt att bagaget hade större chans att hinna än vi. Sprang vidare till säkerhetskontrollen (bare in mind att vi från början till start befinner oss på Terminal C), trängde oss före i kön, skjutsade in lådorna i röntgenkameran men en väldans fart, studsade igenom metalldetektorn, slet ut lådorna från maskinen, tog väska+jacka+pappersmapp+skor i händerna och SPRANG FÖR LIVET genom hela jävla förbannade terminalen. Från ena sidan till den andra, totalt otränade i bara strumpor. Kommer rusandes runt hörnet till gaten och får se dörrarna stängas. Bönade och bad på knän (nästan) att vi skulle få gå på och vi blir tillsagda att fort som fan slänga fram boardingkort och pass. Som om inte det vore nog med spänning, får personalen inte upp dörren till flygplansgångtunneln men efter tre tappra försök lyckas de. Av våra sista krafter (dramatiskt) lyckas vi pinna till flygplansporten som hålls uppe av flygvärdinnan från Himmelen.
Bagaget sprang inte lika fort som vi, är kvar i New York och kommer hemskickat imorgon. Det gör inte ett jefla dugg, för jag har aldrig varit så lättad över att få komma hem som jag var imorse. 60 minuter, fyra kontroller och inga skor- det ska inte vara möjligt.
Som sagt, vart är film-teamen när man behöver dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar