I wonder

Har kommit in i en sådan där period då jag är allmänt nöjd med livet. Funderar massa, känner mig jättefilosofisk och önskar att jag vore det för jämnan. Jag är så jävla glad att jag är jag. Jag är så jävla glad att jag gör saker fullt ut, fokuserar på en sak, men för den sakens skull inte känner att jag offrar allting annat som bankar på dörren men står kvar för att det kvittar. Jag är nog inte lika avundsjuk längre; för varför skulle jag avundas någon annan när jag lever precis det liv som jag vill leva? Varför skulle jag avundas andra när jag faktiskt har möjligheten att uppleva precis allt jag kan komma på, bara jag vill och bestämmer mig för att genomföra det? För så är det ju, man kan göra precis allt. Däremot inte samtidigt.

Jag hade kunnat åka till Island. Jag hade kunnat jobba häcken av mig. Jag hade kunnat förlägga hela mitt sommarlov här ute på ön. Jag kan lära mig grundläggande italienska inför Rom-resan bara för mitt höga nöjes skull. Jag hade kunnat göra vad fan som helst. Med lite vilja och fokus kan man allt. För fokus, det behövs. Jag valde att ta körkort under den andra kvarten av sommarlovet 2011 och anledningen till att jag fixade det på tre veckor var att jag dedikerade hela mig till det. Utan överdrift kan jag säga att jag andades, åt och drömde körkort under nästan en månad. Och visst lyckades jag? Den prestationen möjliggör dessutom andra saker som jag mår bra av. Utan körkortet hade jag inte kunnat ha mini-roadtrip runt halva Värmdö med Slemmet igår, och det hade ju varit synd för jag hade ett par riktigt bra timmar av spontanitet.

Man kan inte göra allting samtidigt, kvantitet slår aldrig kvalitet. En hjärna som hela tiden måste tänka på fritt spridda saker kan inte fördela energi effektivt. Och en hjärna som aldrig får arbeta effektivt kan inte heller åstadkomma förnöjande resultat vilket i sin tur fyller på ryggsäcken med things-to-be-done. I ryggsäcken finns sällan saker man vill just då, utan projekt som fått sin beskurna del av hundraprocentig satsning men som för tillfället hamnat i facket för things-that-should've-been-done-but-were-postponed-and-still-bothers-my-mind-at-night. Saker som fortfarande skänks en halvhjärtad tanke av lika delar ångest och stress. Jag borde gjort det och jag borde gjort det.

Nej hörrni, man mår bra av att fokusera. Man gör sig själv en tjänst, ingen energi går till spillo på vägen mot beslutet om vad man ska göra. Nu är min (hälsosamma och måttliga) körkortsstress över och mina firanden är över. Den här veckan ska jag vara på landet och andas, inte få ett ryck och dra på krogen. Nästa vecka ska jag jobba varje dag, inte känna att jag offrar roligare saker. Veckan efter det ska jag dö av lycka i Rom, inte ha en tanke på vad folk gör hemma i Sverige. I mitten av augusti drar planeringarna och mötena i både skolan och på innebandyn igång inför det kommande året. Året som ska ge mig ett slutbetyg på 22.21. Fan vad jag ska fokusera och fan vad jag ska må bra när jag står där med dokumentet i min hand i juni 2012.