Tiden har gått så jävla fort, samtidigt som ingenting har hänt. Tiden har gått så jävla långsamt, samtidigt som precis allt har förändrats. Imorgon börjar jag trean, sista året på gymnasiet, året man aldrig trodde skulle komma. Året då man har blivit vuxen, året som avslutar den självklara delen av livet. På två år har jag förändrats drastiskt, men egentligen inte förändrats ett dugg. På två år har faktiskt ganska mycket förändrats, allt i takt med att man tycker att allting består.
För två år sedan var vi ute och joggade med laget. Det sammanslagna laget. Laget med oss 93:or och de andra, 94:orna. Samt en 95:a. Jag tror att det var andra gången vi pratade, jag och den där 95:an. Började prata skola, ingen överraskning. Berättade stort och brett och stolt och högt om min nya skola, mitt gymnasium. Efter en långdragen skrythistoria frågade jag "Har du bra betyg eller?" (världens absolut trevligaste get-to-know-you-fras). Fick svaret "Ehh...jag har inte fått betyg än." Smärre chock, jätten bredvid mig måste gått om några klasser, tänkte jag. "Va?! Varför inte?" frågade jag sådär charmigt oödmjukt som bara jag kunde. "Jag börjar åttan i år".
Det var alltså två år sedan och jag hade precis börjat gymnasiet. Imorgon börjar jag årskurs tre. Imorgon börjar den där 95:an årskurs ett. Så jävla sjukt, lycka till satunge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar