Jag kommer ihåg en varm försommardag i 6:an. Linnéas och Agnes kompis var på besök i skolan utan en egentlig anledning. Hon hette Frida. Klassen kom genast överrens om att vi inte gillade Frida. Hon syntes, hon hördes, var precis överallt och var allmänt jätteförmycket. Vad vi inte visste var att Frida senare skulle komma att börja i våran klass när vi på hösten gick upp till Kvarnberget för att börja 7:an. Det var ungefär samma inställning mot henne då, i alla fall från min sida. Pain in the ass-fjortis som gjorde allt som stred mot mina sätt att se på saker. Men, de andra i det coola tjejgänget slutade i slutet av 8:an och kvar blev Frida. I ett år skulle hon stå ut med oss töntar och vet ni? Det blev så jävla bra. Frida och Fanny, Humle och Dumle, Helan och Halvan (fast tvärtom). Och så var det ju Zebbe då man han är bara en pittoresk side kick med ankrumpa.
Frida Holm heter hon och vi två är så läskigt lika. Jag brukar komma att tänka på en sak ibland helt utan anledning (om jag står och plattar håret eller något annat viktigt) och det är att det finns bara en Frida Holm. En. Supermänniskan som jag kan vara så in i helvete vulgär med, som snackar skit tills munnen blöder och som kan vara så satans jobbig när det behövs som minst. Frida går på YBC och är ambitiös, det är därför hon är så bra för mig. Jag behöver fler med skyhöga mål omkring mig.
Öhh...nu kom jag på att anledningen till det här inlägget är att Frida fyller 17 i dag! Grattis förfan din sjuke jävel!
1 kommentar:
Haha! Du är grym mannen!
Skicka en kommentar