Den första lektionen på torsdagar har vi läsning i skolan och just nu är det Marian Keyes´ "Vattenmelonen" som får hundöron av mig. En sådan där flummig bok utan egentligt slut eller mål, men med humor. Sitter i det knäpptysta klassrummet med Kents Palace and Main i öronen och kommer till det ställe där huvudpersonens totalt oförsiktiga syster kommer in i bilden. Denna syster, Helen btw, inleder med att fråga om det var som "att skita ut en soffa?" när barnet föddes (huvudperson är en nybliven och nydumpad mamma). Det slutar med att hon pratar om mosade barn på bakgårdar av höghus och hinner också med att säga att barnets namn är ett pensionamn. Grejen är så här, om jag börjar skratta, så går det inte att sluta och det var precis vad som hände. Jag tror lektionen är på 35 minuter och under 30 av dem sitter jag och skrattar som en hyena. Folk vänder sig om och skrattar helt plötsligt åt mig, det kan jag förstå. Även om jag skickade ut mig själv från klassrummet en gång så gick det inte att sluta. No hope. Det var tur att tiden rann ut, annars... jaa annars.
Idrott lite senare på dagen och som i tisdags var det friidrott på planeringen. Idag var det meningen att vi skulle skriva upp våra resultat på 60 m, kula, kast med liten boll respektive längdhopp. Oödmjuka jag tänker att det måste gå bättre än i tisdags och då gick det ju inte så dåligt, men nej. Kulan (3 kg, 6.02 m, 6.8 i tis) tyckte inte om mig, bollen (31,09 m, 38 i tis) tyckte inte om mig och min kropp (9.64 sek, 9.14 i tis. Pers 8.40. 4 m, 4.20 i tis) rent ut sagt hatade mig! Speciellt under längdhoppet kände jag hur benen skrattade åt mig när jag gång på gång kom fram till ansatsbrädan med vänster ben. Jag började grina. Som vanligt. Problemet var att jag bestämt mig för att som i tisdags vara med Ramin, Zebbe, Fredrik och Mathias. Anledningen var att alla resultaten i gruppen skulle räknas ihop och jag måste ju vinna, till varje pris. Även om alla i gruppen är killar så kan jag inte ta att jag kommer en halvmeter efter på 60 m. Jag är vad jag presterar, inget mer. Alltså var jag sämst idag, och sånt klarar inte mitt psyke av, då brister det och jag är sämst i världen. Killarna försökte förklara att jag absolut inte var sämst, men jo, det är jag visst det! Bästa tjej totalt spelar ingen roll, 3:a i klassen eller bättre, ok. Gympaläraren kom på tanken med lite mental coachning, ja tack gärna säger jag. Har haft en ganska värdo dag sedan det här så här kommer en låt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar