Jag vill egentligen bara gråta (för sjätte gången under eftermiddagen), jävla-helvetes-skit-kondition! På grund av att gympaläraren trodde och förväntade sig att jag hade bättre kondition än jag faktiskt har så blir hon lite, lite, lite, pytteosäker på mitt betyg. ALLT förutom beep-test, spåret och orienteringen var klart MVG och hon påstod att hon mer än gärna vill sätta det på mig- "du är ju den här MVG-eleven som bara ska ha det". Jag fick frågan om jag ville ha det nu och riskera (fast sedan sa hon att jag kommer få MVG oavsett) att sänka mig i vår eller ta det förbannade VG:t nu och jaga MVG:t. Jag är en sådan där som begränsas oerhört mycket av min egen skalle och aldrig att jag blir bättre av att jaga, det är mycket lättare att försvara i och med att man inte har samma press på sig själv. Ni kanske undrar vilken mentalsjukdom jag pratar om. Jo, för det första är jag rädd för att bli trött då man får se min lägstanivå. För det andra tror jag alltid att jag är sämre än vad jag egentligen är och blir sämre. För det tredje är jag bara vad jag presterar, ingenting mer. Nada. Speciellt vad andra tycker och hur de bedömmer mig tar jag nog allvarligare än vad någon annan gör. För det fjärde har jag fantastiskt jävla svårt att motivera mig själv, jag ser liksom ingen konkret vinning för mig själv på kort sikt om jag pressar mig själv till döden på beep-testet- jag är alldeles för bekväm av mig. För det femte HATAR jag att springa lika mycket som jag hatar Johan Palm. Och förmodligen är det just för att jag har så dålig kondition som jag har, så är det ju med allt- ju lättare det går desto mer vill man göra. Jag kan springa kort och snabbt en gång, sedan är det bra och vem var det som bestämde att uthållighet är viktigare för betyget än explosivitet? Han får ingen julklapp av mig, sådeså.
Nästa torsdag ska jag och Frida springa beep-test själva och "skiter det sig så skiter det sig och då tar vi det då" som Jenny sa. Jag känner på mig att min fot kommer vika sig så där som bara min fot kan. Efter det är det dock innebandy som gäller så lite kul kommer det att att vakna upp på torsdag morgon. Eller inte.
Det var sådana här saker jag och tränar-Thomas satt och pratade om i 45 minuter på mitt "utvecklingsamtal". Det var förövrigt en jäkla bra idé att börja med sådana.
Nu kommer jag alltså gå och oroa mig och grina om vartannat till på torsdag. Prestationsångest, varför skulle du smitta just mig? Och konditionen, vad gjorde jag dig för ont?
Gash, mentalsjukhus nästa...
Annars då? Kom på att jag kan skriva hur jäkla miserabelt som helst på engelska- och spanskaproven, ingen risk att jag sänker mig ändå. Båda proven gick för övrigt toppen.
.jpg)
