Jag har spelat innebandy i nästan exakt 5 år. 5 år är en tredjedel av mitt liv, alltså ganska mycket med tanke på att det är under de senaste åren jag börjat fatta hur allting är (typ att tomten inte finns). Flera gånger i veckan har jag snörat på mig ett par blåa Adidasskor som luktat antingen lite fan eller mycket fan för att sedan gjort vad jag har tyckt varit roligt i 1-2 timmar. Jag har gjort det för att det roat mig. Det finns andra saker man kan göra för att behaga andra (okej, misstolka inte det där); man kan hjälpa till hemma, vara en allmänt trevlig och social unge etc. Skolan är obligatorisk men någonting som många tyvärr går i bara för att de måste, inte för att det är en direkt faktor till ett bra liv. Gäller det skolan kan jag förstå viss press utifrån då den är för ens eget bästa men när det kommer till saker man väljer själv ska man göra det för sin egen skull och inte för någon annans. Är det inte kul, ja, då mår man ju inte bra och något man inte mår bra av skall man inte hålla på med. Men ibland kan ens mentala hålla tillbaka en i "jakten på lycka" och då kan en liten knuff vara guld värd. Knuffen får dock inte vara för hård (liten metafor).
Mitt recept till lycka; gör det du blir glad av och byt om det börjar gå åt fel håll. För idrott är ju, just det, bara idrott- det finns viktigare saker här i livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar