Nu är klockan lunchtime och vi har precis kommit hem från en stund på vift. Kanske överdriver jag men ni som känner mig vet ju att det inte hör till ovanligheterna, för på vift har vi inte alls varit. The day började med några timmar vid poolen där papput på beordran från mig skulle lära mig att simma frisim ordentligt Det är nämligen så att jag plaskar något förfärligt och hur snyggt är det på en skala? Noll (förresten vet ni vad som är snyggt? Joo, surfstilen. Me love). Jag tröttnade efter en stund då jag insåg att det krävs mer än en halvtimme för att lära sig och så länge orkar jag inte vänta. Jag vill kunna allting på en gång och gör jag inte det är det en världslig sak. Enkelt. När jag låg där i poolen och stekte som mest ringer Taru och tycker att vi skall gå ner till stranden och alla som läser min blogg vet vad jag tycker om allmänna badstränder. Jaja jag och pappa går utan protester (eller…) och som tur är möter vi T:s mamma och pappa. Jag stannar med dem och äter en glass och far fortsätter ner till helvetet. Glassen tar slut och vi spanar runt lite på ett av torgen. Kommer fram till en surfaffär och börjar titta efter en bikiniöverdel. 50 euro, 52 euro, 48 euro- nej, det är ingenting för mig. Bikinis är en konsumtionsvara och 500 spänn för det är inte min livsfilosofi. Jag kommer efter en bra stund ut med ett par bruna flip-flops med snirklig vit text och rosa blommor på (hualigen, det låter hemskt) för 18 euro och ett par turkosa korta surfshorts som man ser brunare ut i än vad man egentligen är för 42 euro (haha in my face). Hemma nu och lunchen är framdukad. Bon apetit!
Maten var god och snart blir det tennis. Har på mig en av mina nya lukta-illa-tröjor och ser ut som vilken Wimbledon-vinnare som helst. Nu jävlar ska jag äga pappa! Kommer kanske med en liten uppdatering om matchen senare. Förresten, jag såg att ni hade ca: 25 grader hemma, HAHA vi har 35!
*Lätt suck* Det där var väl inget. Utklassning i tre raka set- 6-0, 6-0, 6-0. Visste väl det.
Jaa, där hade ni förra nattens dröm. Verkligheten behöver vi inte prata om haha, nej men så dålig var jag faktiskt inte. För det första blåste det kuling, för det andra stekte solen som om den inte hade något bättre för sig och för det tredje fick jag skavsår på lilltårna. Men det gör inget, jag är bäst ändå och det var första gången. Till och med pappa sa att jag var duktig och det lät som om han menade det på allvar. Fast jag tror fortfarande inte på att bollarna inte har något liv. Jag tror de hatar mig.
Och sedan vill jag även vara lite arg, för det måste man få vara minst en gång om dagen- annars mår man inte bra i magen. Det är det här fenomenet att alla tonåringar/ungdomar/barn whatever, går runt och tar hundratals bilder på sig själv och sina kompisar. Kan någon snälla förklara varför? Det är ju så jävla fånigt, har folk så dåligt minne att man inte kommer ihåg hur de själva eller andra ser ut? Vad är det roliga och hur många tittar egentligen på bilderna efteråt? Det skulle jag aldrig göra, jag har min iPod att roa mig med (nu säger jag inte att man måste ha en iPod för att vara sysselsatt men någonting finns det väl alltid att göra). Som sagt förklara tjusningen men kom inte med några trångsynta (är det så man säger?) resonemang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar