Ja se på fan, flickan lever. Ska jag vara ärlig så lever hon väldigt mycket, det är därför hon inte prioriterar bloggen- vilket i och för sig känns jävligt elakt. Flickan lever faktiskt ett väldigt bra liv för tillfället. Inte hemskt för fem öre, men inte heller så där once in a lifetime-roligt heller. Mera...lagom. Soft kan man också säga. Jobbet är soft och dagarna där emellan är satans softa, just för att man lär sig att ta tillvara på tiden. Och, med tanke på lagom- jag köpte en bok i dag när jag gick runt ensam i stan i väntan på ett Emma skulle köpa min present. Boken heter Xenophobe's guide to the Swedes och handlar om just utomståendes syn på oss men även om hur vi ser på oss själva. Det finns en klockren historia i boken som behandlar faktumet att svenskar alltid ska dela allt så jävla exakt, typ restaurantnotan, men den tänkte jag quote:a i ett annat inlägg. Nu till saken- jag kom på en sak på bussen på väg hem. Jag är halvsvensk. Ni vet att jag alltid driver om att jag är halviranier för att det känns så overkligt i min värld, enligt mig själv och sjukt många i min omgiving är jag en av de svenskaste människorna som finns. Den här känslan av både patriotism och nationalism (det ordet klingar verkligen illa) gör sanningen om att jag är halviranier helt absurd, därav drivandet om det. Meeeeen, på grund av att jag fäst mig vid tanken att "jag är halviranier" så har jag på något sätt lyckats missa att jag faktiskt är halvsvensk. Det slog mig först idag, efter 16 år och 363 dagar. Det känns liksom mer naturligt att säga att jag är plasthalvfinsk än att säga att jag är halvsvensk.
Den här karamellen ska jag suga på ett bra tag, det var länge sedan jag kände en sådan smak- Jag är haaalvsveeensssk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar