Stolthet och Tacksamhet

Vet ni vad jag älskar? Betyg. Kort och gott fenomenet betyg. Motivationen man får och ego-kickarna man känner är saker som jag inte skulle byta mot någonting i världen. Det är sällan i livet som man får en sådan direkt och konkret bekräftelse som när man står där med provet eller det hemskickade dokumentet i handen och man känner att, fan vad jag är bra. Ja, till och med lite bäst. Sedan om man verkligen är bäst eller inte är en annan sak.
Vet ni vad jag inte älskar? När folk tycker att jag är dum i huvudet för att jag inte är glad över att jag gick ut ettan med alla MVG. De tycker att jag ska minsann vara tacksam för att jag har lätt för mig. Men nej, det tänker jag fan inte vara. För det första för att de där betygen inte var värda all stress och ångest jag hade i ett halvår och för det andra för att jag aldrig tänker vara tacksam för att jag har lätt för mig. Visst, jag drog en vinstlott men utan att utnyttja den genom hårt jobb är den totalt värdelös. Det är precis som med idrott- man kommer ingenstans endast tack vare talang, man måste träna också och förmågan att kunna träna och jobba hårt är inget man fått gratis, det är resultat av prestationer och prestationer i sig ska man aldrig, never, nunca vara tacksam för. Dem ska man vara stolt över. I vissa fall till och med jävligt stolt.
Mitt betygsfall är ett sådant fall. Jag är jävligt stolt över mina betyg, både avgångsbetyget från nian men framför allt första betyget från gymnasiet. Men de var inte värda mödan, inte på långa vägar och det är därför jag inte är tacksam. Jag presterade och det är inte att dra en vinstlott.
Man är sin egen lyckas smed och livet blir vad man gör det till, enkelt. Har ni lyckats med något ni tagit er an och känner att det var någon sak som ni värderar högt? Sträck på er förfan, det är ni värda!