År 2005 började jag sexan, tillsammans med den där underbara klassen med de underbara föräldrarna ledda av de där underbara lärarna på den där underbara skolan. Vi fick också chansen att känna oss jävligt coola, vi som några månader senare skulle komma att lämna tryggheten. Vi råkade ha samma lärare som de nya ettorna och i och med att vi enligt alla var den bästa klassen någonsin på skolan så var det vi som fick ansvaret för 7-åringarna. Faddrar var vad vi blev. Jag kommer ihåg hur i stort sätt varenda unge såg ut, hur de klängde och hur söta och glada de alltid var, trots att de storgrät med uppskrapade knän och smuts all over.
Det här var fem år sedan och även om jag känner att jag fortfarande är samma gamla Fanny som kunde ironisera sig över folk till förbannelse och sitta och skratta med läraren åt hela klassen, har det ändå hänt ganska mycket. Kanske inte med mig, men med de där så söta och glada barnen. Mellan sju och tolv år händer det mycket. Väldans mycket. Från barn till tonåring. Jag har fortfarande ganska bra koll på dem- kanske för att vi alltid hejar när vi möts, lika glatt som för fem år sedan- och de allra flesta verkar sköta sig. Om man nu kan påstå att de andra inte sköter sig. En av dem la till mig på Facebook för ett halvår sedan och jag blir så ledsen. Hur kan det ha gått så snett för den där ungen? Ungen som faktiskt var jävligt skön för att vara sju år. Mogen var den också, så pass att den fick hoppa upp en klass.
Jag undrar om den ungen, någonstans därinne, finns kvar. Bakom fasaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar