I confess...

Så här i firandes tider av mitt 200:de inlägg skall jag passa på att berätta en liten historia för er. Det var en gång en liten, liten flicka som bodde på ett ställe där det sällan hände någonting. Det hade alltid varit en lugn liten stad och för att få tiden att gå, tittade en del av barnen i staden väldigt mycket på tv. Den lokala tv-kanalen hette Reklamkanalen och sändes varje sommar live ifrån ett utkikstorn några kilometer utanför samhället. Programledaren hade det mytomspunna namnet Lapp-Shakira och som sin sidekick hade hon den bonniga tölpen utan vettigt namn, därför kom det sig att han kallades Hej Hej Mannen i folkmun. Under åren som gick tittade den här lilla, lilla flickan extremt mycket på tv och fick under sin barndom se Mumin och Tillbaka till Vintergatan på repeat ett x antal gånger. I dessa två serier fanns det karaktärer som var ansedda att vara läskiga för barn under 10 år. De kallades Morran* (Mumin), Femman (TTV) och Fifunerna (TTV). Den lilla, lilla flickan växte upp i takt med kurvan som skolsköterskan hade men stannade på förargliga 168,5 cm. Vid tiden då flickan var runt 14, 5 år började hon få konstiga idéer för sig (vid det här laget hade hon även upptäckt den lite läbbiga mannen Benjamin Linus, Michael Emerson, i tv-serien Lost). Varje kväll, när hon skulle sova, fick hon en känsla av att någon i samma rum stod och stirrade på henne. Bredvid sängen, med stora och vattniga ögon. Flickan insåg vad som hade hänt- hon hade blivit mörkrädd. Hon var inte rädd för själva mörkret, utan för det som fanns i det. Månaderna gick och sjukdomen gick inte över. Det var då hon skrev det här. Flickan hette Fanny och var ganska glad över att hon gjort sin allra första barnbok baserat på hennes egna erfarnheter.

Haha nu vet ni det, JAG ÄR MÖRKRÄDD!

*Bilden