I och med att ni inte kommenterar. Skyll er själva, inte mitt problem. Fast jag måste erkänna att det är ganska skönt med en bloggsemester lite då och då. Jag känner hur fantasin och inspirationen bara flödar av överskott. Eller inte. Jag satt nyss med fötterna på stolen i klassrummet och läste små kärleksdikter. Jag fastnade för de om självmord, allmänt miserabla människor och totalt hjärtlösa personer som önskar andra all olycka. Sånt gillar jag, man ska älska sig själv mer än någon annan (därmed inte sagt att man bara ska tänka på sig själv). Har snöat in på det här med elaka pesonligheter efter att ha läst färdigt Vattenmelonen. Lillasystern är inte att leka med, passade min humor som handen i handsken. När jag satt där och läste började jag även bli lite arg. Funderade över den nya generationen idrottsstjärnor. Kullarna 1990-1992 är inne nu. Jag är född 1993 så snart är det väl jämngamla som är på tapeten. Men problemet är att jag också vill vara någon.
Jag vill också vara bäst (på riktigt den här gången) på något.
Det är orättvisst.
Folk ska veta vem jag är.
Jag ska också få vara med i ett halvtimmes långt reportage på Sportspegeln.
Jävla innebandy. Vad blir man på det?
Jag får helt enkelt trösta mig med att jag inte är ensam om att vara ingen.
4 kommentarer:
Du får väl helt enkelt leva på andras olycka, "skadeglädje är den enda sanna glädjen". Och jag är definitivt nyfiken på vad du ska sno från mig nästa gång? Ska börja ta patent på allt jag gör och säger som du sa. Huvudsaken är väl att man är unik och lycklig? Undvik mainstream fällan!! (Det sista skrev jag bara för att få in ordet mainstream i min kommentar)
Och sedan när har jag SLUTAT leva på andra olycka?
Du ör du iallafall! Å de e ju bra=)
haha så sant, så sant ;)
Skicka en kommentar