Nu blev den rubriken väldans lik den förra, fett mongo. Jo, jag fick en sådan himla lust att skriva ett såndant där åhh-det-är-så-himla-synd-om-mig-inlägg nyss men så kommer jag på mig själv med att det inte är ett dugg jävla synd om mig. Men så känner jag efter och jo, lite stackars är det allt. Och så funderar jag och nää, jag har det bra, jag ska inte klaga. Låter jag förvirrad? Ja men det är jag, förmodligen för att jag är helt slut. Men det är när man är slut som man får tillfälle att tycka synd om sig själv och tänka efter, inte bara köra på autopilot och le som ett fån även om man inte har lust. Grejen är att folk inte tycker om när andra tänker efter. Jag är som folk, jag orkar inte läsa om andras emo-thoughts, men har dem likförbannat själv. Egentligen är det bara en sak jag blir emo av just nu i mitt liv. Fast nää, två. Den ena kan jag inte göra något åt och den andra inser jag är ett lost case. 0-2 liksom. Fuck it.
Men nej, det är inte synd om mig egentligen. Eller så är det helt enkelt så att det är synd om alla och att livet är förkastligt? Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar