Fy fan vad jag saknar 9int. Jag fick chansen att skrika på killarna i dag på McDonalds när de började kasta pommes frites på varandra och vet ni vad jag kände? Glädje. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle komma att uppskatta deras jävla fasoner men jo, det blev ett kärt litet återseende. Precis som förut, precis som de där 11 åren tillsammans, precis som det alltid kommer vara.
Underbar historia bakom bilden, den ska jag berätta någongång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar