Onsdag var det ja, för en vecka sedan (och i dag men det hör inte till saken). Den sista dagen av grundskolan. Ångest, ångest och ångest. Samling i klassrummet senast klockan 10 så jag var ju såklart tvungen att vara där en kvart innan. Kom in i korridoren och just då öppnar Lisa dörren till arbetslagsrummet- allt brister. Inte för att Lisa uppenbarade sig utan för att…för att… bara för att. Ner för trappan hulkandes och in i klassrummet. Tydligen var jag den enda som redan börjat böla men Frida var inte sen att haka på. Snabbt slängde vi ihop ett bildspel och lagom tills att föräldrarna fått fika och satt sig ner tryckte någon på play. Låt? Jodå, I will always love you. Jättesmart, Frida, riktigt clever. Vad kan det ha tagit, 4 sekunder? Så brister allt igen. Tjihoo. Bilderna rullar på och jag tror minsann att jag såg några glansiga ögon hos Zebbe och Ramin också. Timmen i klassrummet fortsätter med små parodier på oss elever från Lisas och Åsas sida. Det hela slutade med att jag och Frida körde lärarförlöjligande sketcher. Skolsyster ”Vad ooooligt” och Åsas ”Facebookuppmuntrande” ägde. Hårt.
Lite senare var det dags för avslutning i kyrkan och där var det ju såklart gråtande i ett kör. Hos mig, Frida, Agnes och tjejerna i 9m vill säga. Den blomstertid nu kommer var inte att leka med. Tsunami värre. Efter det upp till skolan för att äta avslutningslunch och jag förbannar skolan för att de inte hade en 310-poängsklubb också, inte bara en för 320-poängsbarnen.
Som en sista gemensam sak gick vi till klassrummet för betygsutdelande och tårtätande. Ani var först upp och därefter Katarina. På väg till bordet igen säger K:
-Hörrni jag vill bara tacka er för att ni var så snälla och tog emot mig så bra när jag var ny.
Ani skriker:
-Oj jag också!
Där kom den, de slutgiltiga Ani-kommentaren. Tack.
Jag fick mitt betyg och dagen led mer eller mindre mot sitt slut. När jag kramat om alla sprang jag och Jennifer upp till 8:nas arbetslagsrum för att säga hej då till idrottläraren och Kicki som nästa år får sluta. Inte för att vi haft Kicki men hon var ju faktiskt med i Tyskland.
Jag, Frida och Jennifer gick sedan och satte oss och grät vid borden utanför gympasalen och fråga mig inte hur länge vi satt där. Hela lärarkåren hann i alla fall passera.
Efter mycket om och men tog jag mig hem gråtandes och somnade tillslut vid 5-rycket. Grisslinge, McDonalds och filmtittande hos Mathias fick avsluta den sämsta dagen på mycket, mycket länge.
Lite senare var det dags för avslutning i kyrkan och där var det ju såklart gråtande i ett kör. Hos mig, Frida, Agnes och tjejerna i 9m vill säga. Den blomstertid nu kommer var inte att leka med. Tsunami värre. Efter det upp till skolan för att äta avslutningslunch och jag förbannar skolan för att de inte hade en 310-poängsklubb också, inte bara en för 320-poängsbarnen.
Som en sista gemensam sak gick vi till klassrummet för betygsutdelande och tårtätande. Ani var först upp och därefter Katarina. På väg till bordet igen säger K:
-Hörrni jag vill bara tacka er för att ni var så snälla och tog emot mig så bra när jag var ny.
Ani skriker:
-Oj jag också!
Där kom den, de slutgiltiga Ani-kommentaren. Tack.
Jag fick mitt betyg och dagen led mer eller mindre mot sitt slut. När jag kramat om alla sprang jag och Jennifer upp till 8:nas arbetslagsrum för att säga hej då till idrottläraren och Kicki som nästa år får sluta. Inte för att vi haft Kicki men hon var ju faktiskt med i Tyskland.
Jag, Frida och Jennifer gick sedan och satte oss och grät vid borden utanför gympasalen och fråga mig inte hur länge vi satt där. Hela lärarkåren hann i alla fall passera.
Efter mycket om och men tog jag mig hem gråtandes och somnade tillslut vid 5-rycket. Grisslinge, McDonalds och filmtittande hos Mathias fick avsluta den sämsta dagen på mycket, mycket länge.
Vi var kreativa under avslutningslunchen.
Mathias och världens bästa vikarie Åsa.
Den här gången får jag vara hur jävla stolt jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar