Hej igen, nu har sorgen lagt sig till den grad att jag är redo att prata om den. Steg 2 skulle det beskrivas som i Marian Keyes psykbrytromaner om knarkande irländskor på rehab. Såååå...
...I tisdags var det först upp till skolan som gällde för att städa ur skåpen men smart som jag är hade jag redan gjort det. Alltså kunde jag fortsätta att lalla runt. Sedan lång lunch och istället för att väcka misstankar om allvarliga narkotikaproblem hos folk genom att gå runt och skratta åt ingenting (som vanligt men betydligt påtagligare), gick jag och resten av de gamla Lär-barnen i klassen ner till just Lär och sa hej. Ett hej som blev en timmes prat med de olika lärarna och rektorn. Vi fick för hundraåttioelfte gången höra att vi är den bästa klassen de någonsin haft, att de pratar om oss dagligen och att det är vår förtjänst att hela årets 6:a går upp till Kvarnberget. När detta var färdigt var det fotboll mot lärarna på Farstaborg och jag inledde matchen med att stå i mål första halvleken. Jag nuddade bollen en gång. Jippie! I andra blev det dock roligare vilket inte spelade någon roll för även om jag är anfallare lyckas jag alltid missa mål. Tror i och för sig att jag passade till två eller tre.
Senare på kvällen var det dags för balen! Yepp, Fanny i klänning men jag måste nog säga att det hela var totalt extremt jättelyckat. Hade inte tråkigt för en sekund och enligt lärarna var det den mest lyckade balen någonsin. När vi stod för att ta det sedvanliga balfotot insåg jag att det faktiskt var samma fotograf som fotade oss på dagis. Sådana små nostalgiska insikter gör en lite lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar