Är det då inte konstigt att jag bara kommer på en sak i livet som jag är stolt över? Att jag är likgiltig inför allt det andra? Om jag ens är stolt över den där saken, just nu känns det som en rycka-på-axlarna-petitesse. Ni undrar säkert what the hell mallgrodan själv is talking about, men jag tror att intrycket folk får av mig är den där kostymen.
Vart jag vill komma är dock att jag idag kände mig lite duktig. Ögonlocken höll på att ramla ihop, matten ville jag bara bryta ihop över, vinden blåste äckligt starkt och att ta sig till gymmet kändes onödigt. Men, gick till bussen, det gjorde jag. Väl där lassade jag på i sittcykeln under uppvärmingen, lassade på i maskinerna med tyngre vikter och fler repetitioner, körde skiten ur högerlåret så till den grad att jag vid ett tillfälle inte hade kraft att böja på knät. Har man inte kraft till en sådan sak, då är man trött. Gick upp och cyklade ur slagget ur benet och på vägen ner stannade jag framför spegeln en stund. Jag var nöjd. Nöjd med vad min kropp kan prestera, nöjd med att jag ändå tycker om det jag ser, nöjd med att huvudet bestämde sig för att köra hårdare än någonsin och nöjd med att jag knappt kunde gå. Någonstans där inne kände jag en gnutta stolthet och det gjorde min dag. Skitsamma om jag är kass på andragradsfunktioner, jag är bra på andra saker. Typ att ge mig fan på att jag inte ska opereras igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar