Imorgon ska jag träffa Zebbebebbe som jag träffar alldeles för sällan och dra på kvällsäventyr. Det behövs, Zebbe behövs. Tycker han att jag är dum i huvudet så säger han det, vare sig mina föräldrar är med eller inte och ofta tycker han just det, att jag är dum i huvudet. Jag kommer ihåg i slutet av sexan när jag skulle flytta över mitt nummer till det nya sim-kortet och inte vågade ringa Tele2, då gjorde han det åt mig. Jag måste varit jävligt läskig och respektingivande på den tiden för nu skulle inte en jävel förutom mamma och pappa göra det åt mig. Zebbe brukade även få rejäla vredesutbrott när vi var yngre och det var ju inte alltför sällan som de var riktade mot mig. Vi kunde börja skrika på varandra om vilket lag som egentligen skulle ha det där inkastet och några gånger minns jag att jag tänkte att
Nu dör jag om jag säger ett ord till. Det fina var att när klockan väl ringde och vi gick in i klassrummet var det som om inget hade hänt.
Är det en sak jag alltid kommer ha som universell sanning i mitt liv, så är det att jag är evigt tacksam för att få ha växt upp med människorna i min gamla klass. Så jävla olika och så jävla bra tillsammans, de opassande pusselbitarna växte liksom ihop tills de passade. Jag kan ärligt säga att det är tack vare dem som jag är den jag är idag, och jag är verkligen inte missnöjd någonstans. På söndag är det dessutom kvällsfika med Frida och Jennifer och nästa helg tror jag minsann att det vankas bio med Ida, Lizette and the one who's name cannot be said.
Till alla er fina, fina människor som vägrar släppa taget trots år och nya vägar och som låter mig vara psyko och dum i huvudet- tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar