Om det fortfarande finns någon därute som tvivlar på att USA är en plats där allt är möjligt, som undrar om drömmen hos nationens grundare fortfarande lever i vår tid, eller som ifrågasätter kraften i vår demokrati, i kväll fick ni svaret.
Det är svaret som kommit från människor som väntat i tre, fyra timmar i de längsta köerna som någonsin sträckt sig runt skolorna och kyrkorna i vårt land. Många kom för första gången i sina liv eftersom de är övertygade om att det måste bli annorlunda den här gången och att deras röster kunde innebära en skillnad.
Det är svaret från ung som gammal, rik som fattig, demokrat som republikan, svart, vit, latinamerikan, asiat, ursprungs-amerikan, homosexuell, heterosexuell, handikappad och icke handikappad. Amerikanerna skickade ett meddelande till världen att vi aldrig har varit en grupp individualister eller en samling röda och blå stater. Vi är och har alltid varit de Förenta staterna.
Det är svaret till de som under så lång tid lärt sig att vara cyniska, rädda och fyllda av tvivel om vad vi kan åstadkomma genom att lågga våra händer på historiens ark och vrida den mot hoppet om en ljusare framtid.
Det har varit en lång väg hit, men i kväll, på grund av vad vi gjorde den här dagen, i det här valet, i det här avgörande ögonblicket så har förändringen kommit till USA.
Tidigare i kväll fick jag ett oerhört älskvärt samtal från senator McCain. Senator McCain har kämpat länge och väl i den här presidentvalskampanjen. Och han har kämpat ännu längre och hårdare för landet som han älskar. Han har gjort mer för USA än de flesta av oss kan föreställa oss. Tack vare de tjänster som denna modiga och generösa ledare gett oss har vi det bättre. Jag gratulerar honom. Jag gratulerar guvernör Palin för allt som de har åstadkommit. Och jag ser fram emot att få arbeta tillsammans med dem för att förnya det här landets löften de kommande månaderna.
Jag vill tacka min partner under den här resan, en man som lett en kampanj från sitt hjärta och som talat till män och kvinnor han vuxit upp med på gatorna i Scranton... tagit tåget med hem till Delaware, den nyvalde amerikanske vicepresidenten, Joe Biden.
Och jag skulle inte stå här i kväll utan det aldrig sviktande stödet från min bästa vän, de senaste 16 åren... klippan i vår familj, mitt livs kärlek, nationens nästa "first lady"... Michelle Obama.
Sasha och Malia ... Jag älskar er mer än ni kan föreställa er. Och ni har förtjänat den nya hundvalpen som följer med oss ... till det nya Vita Huset.
Och trots att hon inte längre är med oss, vet jag att min farmor ser oss, tillsammans med den familj som gjort mig till den jag är. Jag saknar dem i kväll. Jag vet att min skuld till dem är omätbar.
Till min syster Maya, min syster Alma och alla mina andra bröder och systrar, tack för allt det stöd ni givit mig. Jag är dem tacksam. Och min kampanjchef, David Plouffe ... den här kampanjens oomsjungne hjälte, som skapat den bästa politiska kampanj, tror jag, i USA:s historia.
Till min chefsstrateg David Axelrod ... som varit min partner på varje steg längs vägen. Till den bästa kampanjen i politikens historia ... ni gjorde det här möjligt och jag är evigt tacksam för de uppoffringar ni gjort.
Men framför allt kommer jag inte glömma till vilka som den här segern verkligen tillhör. Den tillhör er. Den tillhör er.
Jag var aldrig den mest sannolike kandidaten för det här ämbetet. Inledningsvis hade vi inte mycket pengar eller bidrag. Vår kampanj föddes inte i Washingtons korridorer. Den började i Des Moines gränder och i vardagsrummen i Concord och på verandorna i Charleston. Den skapades av män och kvinnor som rotade bland sina små besparingar som de hade att ge, fem dollar, tio dollar och tjugo dollar, till ändamålet.
Den fick styrka från de unga människor som avvisade myten om att deras generation är apatisk ... som lämnade sina hem och familjer för arbeten som gav dem lite betalt och ännu mindre sömn.
Den fick styrka från de inte lika unga människor som trotsade bitter kyla och stekande hetta för att knacka på hos främlingar och från miljoner amerikaner som frivilligt ställde upp och organiserade och bevisade att en folkets regering, som verkar för folket, fortfarande efter 200 år inte försvunnit från jorden.
Det här är er seger.
Och jag vet att ni inte endast gjorde det här för att vinna ett val. Och jag vet att ni inte gjorde det för mig.
Ni gjorde det för att ni förstår den oerhörda uppgift som ligger framför oss. Samtidigt som vi firar i kväll, vet vi att morgondagens utmaningar är de största i vår livstid ... två krig, en planet i fara och den värsta finanskrisen på ett århundrade.
Samtidigt som vi står här i kväll, vet vi att det finns modiga amerikaner som vaknar upp i Iraks öknar och i Afghanistans berg för att riskera sina liv för vår skull. Det finns mammor och pappor som ligger vakna när deras barn somnat och undrar om de ska klara av sitt huslån eller kunna betala sjukhusräkningarna eller om de ska kunna betala sina barns utbildning.
Det finns ny energi att skörda, nya jobb som ska skapas, nya skolor som ska byggas, och hot att möta och allianser som ska repareras. Vägen framför oss kommer att vara lång. Vår klättring kommer att vara brant. Vi kanske inte kommer dit om ett år eller ens inom en mandatperiod. Men USA, jag har aldrig varit mer hoppfull än jag är i kväll om att vi ska ta oss dit.
Jag lovar er att vi som ett folk ska ta oss dit.
Publiken: Yes we can! Yes we can! Yes we can! (Ja vi kan)
Obama: Det kommer att komma motgångar. Det finns många som inte kommer att hålla med om varje beslut jag kommer att ta som president. Och vi vet att regeringen inte kan lösa alla problem. Men jag kommer vara ärlig mot er om de utmaningar som ligger framför oss.
Jag kommer att lyssna på er, särskilt när vi inte är överens. Och framför allt, kommer jag att be er att arbeta för att återskapa den här nationen, på det enda sätt som det gjorts i USA de senaste 221 åren, bit för bit, sten för sten, från härdad hand till härdad hand. Det som började för 21 månader sedan i vinterns djup kan inte ta slut den här höstkvällen.
Den här segern är inte ensam den förändring vi söker. Det är endast chansen för oss att skapa förändringen. Och det kan inte ske om vi återgår till hur det var tidigare. Det kan inte hända utan er, utan en tro på uppoffring. Så låt oss åkalla den nya känslan för patriotism och för ett ansvar där var och en av oss bestämt sig för att jobba hårt och ta hand om inte bara oss själva utan även varandra.
Låt oss komma ihåg att, om finanskrisen lärt oss något, så är det att vi inte kan blomstra när utvecklingen på gatan blir lidande. I det här landet reser vi oss som en nation och faller som en nation. Låt oss motstå lockelsen att falla in i den partipolitiska, småaktiga omogenhet som förgiftad vår politik under så många år.
Låt oss minnas att det var en man från den här staten som först bar det republikanska baneret till Vita huset, ett parti som är grundat på värderingar om självstyre och individuell frihet och nationell enighet.
De värderingarna delar vi alla. Och samtidigt som det demokratiska partiet har vunnit en stor seger i kväll gör vi det med ett mått av ödmjukhet och en beslutsamhet att läka skillnaderna som motverkat vår utveckling. Som Lincoln sade till en nation långt mer uppdelad än vår, vi är inte fiender utan vänner. Även om passionen kan ha ansträngt vänskapsbanden får vi inte låta den bryta dem. Och till de amerikaner vars stöd jag fortfarande måste vinna, jag kanske inte vann ert stöd i kväll men jag hör era röster. Jag behöver er hjälp och jag kommer att vara er president också.
Och till alla dem som tittar i kväll bortom våra stränder, från parlament och palats, till dem som sitter hopkurade framför radion i de bortglömda hörnen i vår värld, våra berättelser är var och ens men vårt öde är gemensamt och en gryning med ett nytt amerikanskt ledarskap är här.
Till dem.. som vill rasera världen: Vi kommer att besegra er. Till dem som söker freden och säkerheten: Vi kommer att stödja er. Och till alla dem som har frågat sig om USA:s ledljus fortfarande lyser lika starkt: I kväll bevisade vi att vår nations sanna styrka inte kommer från våra vapens makt eller från vår rikedom, utan från den uthålliga kraften i våra ideal: demokrati, frihet, möjligheter och aldrig sinande hopp.
Det är det verkligt geniala med USA: att USA kan förändras. Vår enighet kan förbättras. Det vi redan åstadkommit ger oss hopp om vad vi kan åstadkomma i morgon.
Det här valet hade många "för första gången" och många berättelser som kommer att berättas i generationer. Men en som jag tänker på i kväll är den om en kvinna som röstade i Atlanta. Hon är likadan som de miljontals andra som stod i kö för att göra sin röst hörd i det här valet, med ett undantag: Ann Nixon Cooper är 106 år gammal.
Hon föddes endast en generation efter slaveriet; en tid innan det fanns bilar på vägarna flygplan i skyn; när en kvinna som hon inte kunde rösta utav två anledningar... därför att hon var en kvinna och på grund av sin hudfärg. Och i kväll tänker jag på allt det hon sett genom sitt århundrade i USA, såväl sorg som hoppfullhet; utvecklingens kamp; de stunder då vi fått höra att vi inte kan, och de människor som fortsatte att framhärda med den amerikanska trossatsen: Jo, vi kan!
Under en tid då kvinnors röster tystades och deras hopp avfärdades, fick hon vara med om att se dem resa sig och sträcka sig mot valurnorna. Jo, vi kan!
När det misströstades och depressionen härjade i landet fick hon se en nation erövra sig själv med en ny uppgörelse, nya jobb och en ny känsla av ett gemensamt ändamål: Jo, vi kan!
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: När bomberna föll över vår hamn och tyranniet hotade vår värld, blev hon ögonvittne till en generation resa sig mot storhet, och en demokrati hade räddats. Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: Hon var där för att ta bussen i Montgomery, vattenslangarna i Birmingham, en bro i Selma, och en predikare från Atlanta som sa till människorna att "We Shall Overcome" (Vi kommer att klara det). Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan.
Obama: En man nuddade vid månen, en mur föll i Berlin, en värld kopplades samman av vår teknologi och fantasi.
Och i år, i det här valet, rörde hon med sitt finger på en skärm, och lade sin röst, därför att efter 106 år i USA, trots att hon levt genom de bästa av tider och de mörkaste av timmar, så vet hon att USA kan förändras. Jo, vi kan.
Publiken: Jo, vi kan!
Obama: USA, vi har kommit så långt. Vi har sett så mycket. Men det finns fortfarande mycket att göra. Så låt oss i kväll fråga oss själva... om våra barn kommer att få uppleva nästa århundrade; om mina döttrar kommer att få glädjen att leva lika länge som Ann Nixon Cooper, vilken förändring kommer de då att få se? Vilka framsteg kommer vi att ha gjort? Det här är vår chans att besvara den frågan.
Det här är vårt ögonblick.
Det här är vår möjlighet att se till att människor kan återvända till sina jobb och öppna möjligheternas dörrar åt våra barn; att återställa välstånd och fred; att återta den amerikanska drömmen och återupprepa den fundamentala sanningen, att utav många, är vi en; som medan vi andas också hoppas. Och där vi möts med cynism och tvivel och från de som säger till oss att vi inte kan, kommer vi att svara med den odödliga trossatsen som sammanfattar folkets känsla.
Jo, vi kan.
"Thank you. God bless you. And may God bless the United States of America."
(Tack. Må gud välsigna er. Och må gud välsigna USA)
.jpg)
