Dagen började splendid, mötte Stefan i korridoren och sa att min bokanalys var "näst intill klar och att jag mailar det i eftermiddag". "Ja men du kan göra den nästa vecka om du vill, det kommer inte påverka betyget i alla fall", fick jag till svar. Oh no shit, nu är det kört, tänkte jag och på vägen från NO:n en timme senare frågade jag vad han egentligen menade. Han sa att "I dag är sista dagen för mig att lämna in preliminärbetygen i och med att jag slutar i dag och vad gäller dig har jag nog fokuserat lite för mycket på den skönlitterära delen av bokanalyserna och kanske förbisett att du är extremt duktig på till exempel faktatexter. Och de kompenserar upp, alla gånger, så du kommer få ett MVG i svenska". Jag trodde jag skulle svimma och allt började bubbla i kroppen. Ni vet så där som när man är som allra lyckligast. Om ni undrar så ville Stefan dock gärna läsa min analys. Jag har ju faktiskt tagit till mig allt som han sagt.
Efter lunchen var det mattetime med en ganska rolig vikarie som försökte knäcka mig i huvudstadsvetande. Canberra i Australien och Addis Abbeba i Etiopien kunde jag men när det kom till Andorra blev det lite suddigt. Fan.
Sedan idrott och det var då min dag blev sämst. Nyckelord; orientering, Addes knä ur led, väntande på ambulans, ringande efter föräldrar, föräldrar som inte svarar, vem ska med till sjukhuset?, struligt, stökigt, jobbigt, vi går tillbaka till Ekvallen efter 45 minuter i blåsten, byter om, kommer ut, ser en storgråtande och stressad lärare, börjar nästan gråta själv, kommer till skolan och inser att det kanske var sista gången vi träffar Stefan innan avslutningen, börjar grina- inte mycket men lite, träffar Adde i korridoren, hade fått tre alvedon och ett par kryckor, inte mer. Spanskan sög av förklarliga skäl.
Nej usch, lyckan blev inte långvarig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar